Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
66 3
Torkels barnförälskelse i konsulns lilla
prinsessa, prydd med spetsar och
sidenskärp.
Däremot har författaren icke lyckats göra
någonting nämnvärdt af »Enslingens» öde.
För större uppgifter synes Lundh knappast
lagd. Det mer komplicerade och starka
hör honom ej till. Här brister hans
inbillning. Några bland historierna, som t. ex.
»En gammal döf gubbe», äro rent af
hjälplösa. Man oroas alltför ofta af författarens
brist på intellektuell målmedvetenhet och
skärpa. Hans arabeskartade lyriska stil blir
i svagare ögonblick allför otydlig, saknar
manlig enkelhet och kraft.
Henning von Melsteds sista arbete
Passionsnoveller har bland andra
egenskaper också goda förutsättningar att blifva läst
och uppskattadt i synnerhet af
hufvudstadspu-bliken. Melsted är som bekant den moderna
burgna Stockholmssocietetens skildrare par
préférence bland våra novellister. De
berättelser, i hvilka författaren rör sig i denna
miljö, tillhöra de bästa i samlingen. Det
är här de moderna kommersiella
gentlemännens typ han fixerar med klar och säker
världskännedom — ett litet galleri af
mognade, kraftiga, erfarna män af
genomsnitts-begåfning, men med förfining öfver
genomsnitt. De presenteras flott och med lätt
ironi, men vi märka snart att
författarenpsykologen ej har dem blott »til Lyst».
Förträffligt gjord är t. ex. disponenten i
»En väntjänst», en solid och med sina
träffande och kvicka reflexioner mycket
underhållande berättelse, eller direktör Aspe
i »Vindkastet», en korrekt, duktig, friskt
beslutsam man, som i den erotiska krisens
ögonblick visar prof å sn själfbehärskning,
som mången människa af långt större djup och
bildning kanske hade att afundas honom.
Man känner igen dessa kvinnor och män
af förmögen, ytlig, väluppfostrad
Stockholmsbourgeoisie; ett obrutet, högväxt, godt
människomaterial i grunden. De äro
illi-terata och medlemmar af Kungl, svenska
segelsällskapet, de finna som amanuensen
Ihl-man lifvet i allmänhet vara »en angenäm
företeelse» och en kutter en af den
jordiska tillvarons största fördelar och finaste
prydnader. Stundom händer emellertid att
de, utan alltför mycken medvetenhet och
nyansering, dock genomgå en af lidelsens
starka brytningar. Melsted förstår att väl
träffa tonen, maneren, den andliga nivån
i dessa kretsar, och särdeles talangfullt
gifven är i »Vindkastet» den tryckta och
spända stämningen vid hafsseglingen med sitt
tysta efterspel. En mycket lyckad studie
är också den äktenskapliga scenen mellan
de båda nygifta, den stilige och
själfmed-vetne grosshandlarn och hans bortskämda
unga fru i »Åskmolnet». »Utom täflan»
åter rymmer bredvid den mondäna
realismen en annan karaktär, den poesi af
oberörd morgon och dröm, som är glorian
öfver dess fina och säregna kvinnogestalt.
Från en helt annan miljö, nämligen den
ensamma och arbetande studentens med sin
ungdoms och sin naturvetenskaps nobla
svärmeri, är den egendomliga och märkliga
berättelsen »Skelettet». Som flerestädes får
man här ett intryck af Henning von
Melsteds allvar inför kunskapen och lifvet. Jag
erinrar mig några haltfulla ord, flärdlöst
och ädelt sagda: »Det är så med hvarje
yrke, att det uppenbarar skönheten hos en
viss sida af lifvet. Det är den
gemensamma stora egenskapen hos hvarje arbete.
Hvarje arbete har sin poesi. Finn den
poetiska synpunkten på ditt verk och
fasthåll den! Först därefter kan du tala om
att du hyser kärlek till ditt arbete — ej
blott en känsla, som beror af att ditt
arbete blifvit dig genom vana en nödvändig
undflykt undan dig själf, utan en medveten
och lefvande tro, som låter hvardagen
blomma.» — Likt en ädelstens oåtkomliga och
skimrande ljus är poesien i den ensammes
bekännelse i »Tristi amori». Här minns
man också en naturskildring af förnäm
poetisk elegans. Ångaren gick utmed
Portugals kust. »Den ena näckroshvita staden
passerades efter den andra. Emellan dem
låg landet i mjukt grågrönt. Luften var
på en gång genomskinlig och töcknig och
tycktes lefva med något af mångskiftande
sidens förmåga att samla solljuset.» — En
hög stil af poesiens sköna och starka
vältalighet bär skizzen »Den moderlöse», som
berättar en episod från ett under ohyggligt
tyranni förtryckt land, och en originel men
ej alldeles öfvertygande historia förtäljes i
»Glädjen»; den inbjuder till psykologisk
diskussion. Till slut antecknar jag några
täcka och älskvärda smålustiga historietter
om barn och backfischar, som också de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
