- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
673

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR BOKMARKNADEN

673

sammandrag af Tristan och Isolde-sagan;
äfven i uppsatserna om Poe och Lafcadio
Hearn är det faktiska af stort intresse.
En och annan felaktig uppgift kan nog
uppjetas, såsom då han låter shogunen i
ställe för mikadon leda den sista
revolutionen i Japan, hvilken störtade shogunatet;
eller då han förblandar shintoismens gudar
med förfädrens dyrkade andar; eller när
han finner det ohistoriskt, att Strindberg gör
Gustaf Adolf (i Tyskland, i slutet af hans
bana) till taleman för en genomförd och
medveten tolerans, hvilket är så historiskt
som möjligt. Men dylika slarffel skada ju
föga en publicist och ännu mindre en
modern svensk litteraturhistoriker, som
redan tillerkänts vetenskapligt anseende.

De litteraturkritici, som helt och hållet
äro tidningsmän, ha i flera fall nått en
drifven färdighet att estetiskt resonera och
bedöma. Doc. Mortensen visar också en
dylik färdighet. Det finns i hans bok ett
antal goda och träffande anmärkningar, och
hans litterära domsfällning är
anmärkningsvärdt fri från skolfanatism och buren af ett
sundt allmänförstånd. Men därutöfver har
han ej velat gå: framför de svåra
problemen, de djupa gåtorna har han obevekligt
bjudit halt åt sitt forskande skarpsinne.
Så kommer det sig att man ofta står
undrande inför omdömena 0111 det viktigaste,
om kärnpunkten i en författares verk eller
en idé.

Så t. ex. skulle man vara tacksam för att få
höra de skäl, som väckt doc. Mortensens
tvifvel på att japanerna menat allvar med sina
så starkt verkande andeberättelser,
äfvensom det material, hvilket kommer honom
att ifrågasätta Lafcadio Hearns förmåga att
teckna den japanska kvinnan. Man står
något häpen, när han medräknar de
upphöjdt ädla, subtilt grubblande bönderna i
Per Hallströms Det stumma och Källorna*

* Ur De fyra elementenia.

till »människor af en rent elementär art»,
mot hvilka han ställer de »ädla och
stor-sinta» naturerna »på ett högre plan» =
aristokraterna i Kerstin. Författaren röjer
ej mycken blick för humorns särskilda
karaktär (dess blandning af allvar och
skämt, dess själfironi) då han (s. 225)
räknar Rabelais som humorist, därför att
denne hellre vill skildra löjen än tårar eller
då han frågar: är icke Aristofanes humorist
(till och med vulgär och plebejisk sådan
i »Lyristrate»}? Märk »till och med» —
skulle då det vulgära öka humorn?
Strindbergs katolska böjelser, som bottna i en
så gränslös sönderslitenhet, en så rastlös
syndakänsla, tillskrifver han den vanliga
förtjusningen för den stämningsfulla
mässan, de sköna hymnerna. I Ibsens
Borkman, variationen af den typ som
oupphörligt framträder i Ibsens sista dramer: den
väldige, som misströstar om sitt lifsverk —
sannolikt diktarens egen gripande
ålderdomsbikt —, tycker sig hr Mortensen finna
geniets vrångbild, den halft geniala
förbrytarnaturen — nå, Ibsen är som bekant
dunkel.

Men detta uppväges till stor del däraf att
doc. Mortensen icke funnit sig ens i lättare
uppsatser af föreliggande art böra bortlägga
det moraliska allvar, som behärskar hans
författarskap. Icke nog med att han lika
strängt som rättvist dömer om det
hycklande amerikanska förtal, »som ej lämnat
en fläck af Poes karaktär obesmutsad», han
talar med harm om »detta Paris, hvilket
tyckes skola blifva orsaken till hela
Frankrikes undergång», och han anmärker i
bokens sista uppsats, att en nordisk publik
»sällan och med rätta underlåter» att fråga
efter moralen i ett skönlitterärt arbete.
Har förf. till Likt och olikt alltså frivilligt
afstått från vetenskapsmannens ära, har
han i stället med mycken konst förenat
den litteräre publicistens roll med
moralistens.

Erik Hedén.

Ord och Bild, 17:e årg.

43

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0739.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free