Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvad prenumeranterna svarade. Af Karl Wåhlin - Ur bokmarknaden. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6J2
ERIK HEDÉN
sammanlagdt utrymme än uppsatserna i
ä.mnen rörande de icke-skandinaviska
kulturländerna kunna vi så mycket lättare
utlofva som detta alltid varit fallet.
Äfven bland dem, som hemställa att
norska och danska bidrag endast
undantagsvis må förekomma, finnas, såsom
af det föregående synes, flera som anse
det önskvärdt, att de, då de förekomma,
må inflyta oöfversatta. Erfarenheten har
också visat, att det under denna
förutsättning är vida lättare att erhålla sådana
bidrag, som därigenom bibehålla prägeln af
original. Intet af de ingångna uttalandena
tyder på att det skulle vålla våra läsare
svårighet att förstå grannländernas språk.
Vi tro oss handla i öfverensstämmelse med
flertalets önskan, då vi fortfarande införa
dessa bidrag på originalspråket.
För de många vänliga omdömen om
tidskriften och goda önskningar för dess
framtid, som i de ingångna brefven
innehållas, ber jag få uttrycka redaktionens
tacksamhet och antecknar med
tillfredsställelse, att flera af insändarna meddelat,
att redaktionens beslut i anledning af
svaren icke kommer att inverka på deras
förhållande till tidskriften.
UR BOKMARKNADEN
Johan Mortensen: Likt och olikt. Studier och
kritiker. Stockholm, Alb. Bonnier.
|Fäl^JID LÄSNINGEN af föreliggande
11 \ / ^ essaysamling måste man erinra
sig, att den moderna
skönlittera-s^S^sa turen, enligt den härskande
åsikten inom vår litteraturhistoriska värld,
knappast kan bli föremål för vetenskaplig
behandling. Doc. Mortensen har därför
tydligen denna gång ej velat skrifva som
vetenskaplig fackman, utan som tidningsman.
Han har måst dölja sin vetenskaplighet
för att ej profanera den.
En god hjälpare har han därvid haft i
sin stil, hvilken är klar och ledig samt
berömvärdt fri från fackmannamässig torrhet.
Samtidigt har han dels lagt an på att
uttrycka sig tidningsmässigt kåserande,
såsom då han betecknar Tristans och Isoides
gripande och lifsafgörande kärleksscener
som »pikanta», eller då han hos Edmond
de Goncourt saknar »en viss bubblande
esprit». Dels ock söker han i sin stil få
in något blygsamt okonstladt, såsom då
han tolkar sitt intryck inför den
fantasi-flödande stilen i Heidenstams »Tankar och
Teckningar» sålunda: »Man känner sig
som en lyktgubbe, hvilken i sällskap med
många andra lyktgubbar hoppar i dimman
öfver ett träsk».
I sin ifver att tala riktigt enkelt har han
icke ens skytt logiska oriktigheter, som han
naturligtvis lätt kunde undvikit. Som bevis
på att skalderna skapat »de kärleksideal,
efter hvilka männniskorna under olika tider
sökt förandliga naturdriften», anför han bland
annat, att liderligheten i Wycherlys
komedier »endast, är ett uttryck för hans
samtids egna seder». Kvinnans ställning,
säger han på ett annat ställe, är visserligen
i yttre afseenden »öfverallt och under alla
tider densamma: hon är antingen hustru
eller älskarinna». Till hvilken af dessa
kategorier förf. räknar de äldre ogifta
damerna får man ej veta. Nästa sida yttrar
han: »Dessa berättelser (från Japan) erinra
i icke ringa mån om den ställning, som
kvinnan intog i Europa under medeltiden,
och skiljer sig skarpt från förhållandena
i öfriga orientaliska samhällen, hvarest
kvinnan alltid varit slafvinna». Hör det
alltså till ställningen i inre afseende?
En tidningsmans första plikt är att
referera. Likt och olikt innehåller ock en
mängd behagligt berättade fakta. Särskildt
måste man loforda doc. Mortensen för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
