Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resekreditivanordningen gör att hon ej ens
behöfver skrifva till mannen efter pengar.
I hennes vackra våning samla sig en del
unga herrar, hvilka helst beundra frun på
nära håll och mannen på afstånd. — Mr
John Glayde anländer emellertid under en
treflig middag, som Mrs Glayde anordnat
för sina vänner och där man vid bordet
glömt att ens i tankarna duka åt Mr John
Glayde den plats, som i Julkvällen
reserveras åt »den goda ängeln», och hvilket
vore så mycket mer motiveradt som Mr
Glayde också var »all god gåfvas gifvare».
Glayde upptäcker snart, att frun älskas af
en ung målare. Af ängslan för mannens
svartsjuka ljuger och hycklar hon kärlek
för maken på ett för åskådaren och sedan
äfven för mannen högst pinsamt sätt. Låt
vara att Mr Glayde hade för stor tur i
sitt jobberi för att honnetement också ha
tur i kärlek, men man tycker i alla fall
att det är synd att han skall behöfva
luras. Han går emellertid in på skilsmässa
och öfverlämnar de unga tu åt hvarandra.
Den äkta mannen har det moraliska
öfver-taget och med en viss belåtenhet ser man
att han tagit varning af sin landsman Mr
Harry Thaw och ej använder sig af det
eljes i Amerika af lekmän och jurister så
prisade och omhuldade mordet med
revolver. I slutorden: »Lär henne att icke ljuga
och bedraga» ligger något af anglosaxisk
känsla för fair play, som verkar sundt. Om
man undantager att Glayde gick så långt
i älskvärdhet, att han lofvade ett rundligt
underhåll åt det nya hjonelaget, torde väl
ej så få amerikanska skilsmässor gå till
på detta sätt och af samma anledning.
Spelet var på alla händer godt. Herr Bror
Olsson var en stål-Napoleon med något för
teatralisk stämma men i hufvudsak bra,
Fröken Borgström verkade elegant, var som
alltid tekniskt fulländad och fyllde väl sin
plats som den otrogna makan. Ännu mer
ursäktad för sina snedsprång lär emellertid
den med en fransk prins gifta amerikanskan
prinsessan de Castagnary varit, om man
får tro författaren. Af henne hade fröken
Olga Andersson gjort en dockvacker men
rätt ståtlig typ. Som John Glaydes
sekreterare hade herr Örtenblad fått en rolig
mask, men verkade för mycket
detektivroman.
På ungefär samma litterära plan som
John Glaydes ära ligger Skärseld af dan-
sken Walter Christmas, där det
märkligaste egentligen var den höga standard
som nåddes af fru Håkanssons toaletter.
De voro helt och hållet extravaganta i rätt
riktning, och hela företeelsen hade det
praktfulla, exotiska, iögonenfallande och dock
smakfulla, som utmärker de brokiga och
eleganta guldfasanerna och paradisfåglarna.
Men blir man ej nästan förvånad, om en
dylik glänsande praktfågel har några
varmare känslor för bo och ungar? Det
förefaller vara alltför innerliga egenskaper hos
en metallskimrande påfågel, som man
kanske orättvist tänker sig dum, högfärdig och
grym.
Fru Lizzie Bertram hade ett godt hjärta,
trots sina enorma hattar, och det har sin
pedagogiska betydelse att för en hel del
små etiska gråsparfvar framhålla denna
kombinationsmöjlighet. — Det är en ganska,
lyckad idé att låta den unge Cracauw bli
alldeles förtviflad öfver att återfinna sin
moder, hvilken något sent presenterar sig
för honom och beröfvar honom hans
sociala ställning genom, att erkänna hans
tillkomst utom äktenskapet.
Modern-variétésångerskan spelades
mycket riktigt och divaaktigt af fru Håkansson,
hvars röst har någon sorts melankoliskt.
cantabile, hvilket dock, hur vackert det
än låter, på längden får något litet
enformigt. Herr de Wahl lyckades ge det i
grund och botten redbara hos Willy, denne
nervöse och nöjeslystne unge man.
En annan dansk men med betydligt
mycket större litterär pretention har äfven
i höst haft ett skådespel på Dramatiska
teaterns repertoar.
Ett revolutionsbröllop af Sophus
Mi-chaélis handlar om upprörda tider och har
den vällofliga afsikten att verka som en
o t kan, som en vulkanisk eruption. Men
detta Sturm und Drang-lynne förefaller
ibland litet imiteradt. Vissa liknelser äro*
väl oförmedladt Shakespeare-påverkade och
krystade, scenen mellan Marc-Arron och.
Jean Lasque, då denne ej igenkänner sin
kamrat, liknar allt för mycket de ur
verk-lighetssynpunkt fullkomligt omöjliga
Shake-speareska qui-pro-quona, ett minst sagdt
onödigt jäktande efter att imitera
Shakespeares af tidsandan betingade fel.
Tidens och rummets enhet äro
bibehållna, och detta stärker i förevarande fall
verkan och betingas af själfva handlingen^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
