Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
5 7
Hvad man saknade i första akten var
Louis XVI-elegansen, hela den grand air
som skulle vara en motsättning till det
inbrytande revolutionära. Det är gifvet att
i ett gammalt franskt slott det kan finnas
rum i Louis XIV eller Frangois I-stil, men
nog är det väl egendomligt af författaren
att ej låta åskådaren få det stödet för sin
fantasi att handlingen utspelas i ett rum
orneradt och möbleradt i det slutande 17
ootalets stil. — Den unge maken fasade för
döden, och detta kom honom att blicka
förströdt på de skatter af skönhet och
kärlek, som bjödos honom. Är det ej ganska
naturligt? Man berättar att en resande i
Indo-Kina sett en del infödingar bakom
starka palissader hänge sig åt de mest
uppsluppna orgier. På frågan hvarför
dessa män och kvinnor voro så hejdlöst glada
svarades: »I morgon skola vi alla afrättas,
och vi måste därför skynda oss att ha
roligt». Denna »Asiens djupa visdom»
ligger ej för oss. Lidelsefulla och energiska
älskare kunna våga sin hals för ett
ögonblicks kärlekslycka, men den
tankspriddhet, som en säker död inom ett par
timmar framkallar, stämmer ner den mest
passionerade. Det är redan mycket att
kunna behärska sig, då man står ansikte mot
ansikte med »förskräckelsens konung», att
vara lycklig vid ett sådant tillfälle kan
möjligen gå för sig för ett helgon eller en
indokines. Däremot brukade ädlingarna
och deras damer visa behärskning inför
giljotinen. Men skulle nu Ernest de
Tres-sailles gjort det samma, så hade det ej
blifvit någon pjäs af. Det är naturligtvis
dock fullt berättigadt att framhålla ett fall,
då en fransk adelsman 1793 hade som
han själf tyckte oadliga sensationer af rädsla
och feghet. Herr Gösta Hillberg spelade
fullt tillfredsställande Ernests svåra roll. Fru
Astri Torsell var den temperamentsfulla,
nygifta makan. Hon förde sig väl i sin
1790-talsdräkt, som med det långa lifvet
och den långa kjolen gynnade både
värdigheten och behagfullheten. Men trots
att hennes nästan gråtfyllda röst passade
till dessa timmar af ångest och lidelse,
och trots att hon var förtjusande till det
yttre, saknade man dock något den bredd
och auktoritet, som hör till, då hela
personen gripes af den majestätiska och
egendomliga lidelse, i hvilken egoism och
offervillighet genomtränga hvarandra. Det
är ingen lätt sak att afgöra, om Alaines
åskslagsartade kärlek till Marc Arron är
psykiskt möjlig. Vår själ och vår kropp
gömma på oanade möjligheter, öfver hvilka
vi stillsamma och beskedliga människor
skulle häpna, om de vid något kritiskt
tillfälle döke upp ur de djup, där de nu
för de flesta af oss för alltid ligga. Herr
de Wahls Marc Arron hade stora
förtjänster, men är det rätt att släppa på allt på
en gång? Det påminner något om den äldre
tyska skådespelarkonsten att ge hals vid
alla tillfällen. Författaren låter honom
komma med en mångfald af fraser af väl.
melodramatisk karaktär. Marc Arrons
omotiverade ifver att trots hela sällskapets,
inklusive den plötsligen känslige,
nyss-blodtörstige Montaloups böner
kommendera fyr mot sig själf förefaller ej riktigt
motiverad. Ett tag såg det nästan ut som
skulle det bli fråga om ett civilt
äktenskap mellan Alaine och Marc Arron,
slutet af Montaloup, och så stor
kärleksmåltid i denna matsal, som under ett dygn
fått vara skådeplats för så mycket
konstigt. Var öfverklasskvinnan Alaines kärlek
till underklassaren Marc Arron pervers eller
höjdpukten af naturlighet? Ett subtilt
diskussionsämne. Bland birollerna var
Léon-tine, kammarjungfrun — fru Deurell —
alldeles bortitok och bidrog på premiären
kraftigt till att skämma helhetsintrycket.
Öfverhufvud göra bipersonerna på teatern
det felet att taga de dödsfall, som ske i
deras närhet, alldeles för lätt. —
Utmärkande för dålig teaterkonst är bland annat
att birollerna försummas och att deras
in-nehafvare ej deltaga tillräckligt.
Själfva greppet i Henning Bergers
Syndafloden är ypperligt. En handfull
människor, egoistiska, likgiltiga för eller
hatande hvarandra, utsättas för det starka trycket
af en gemensam dödsfara. De klamra sig
då instinktlikt fast vid hvarandra, ända till
dess trycket bortfaller och alla återtaga sitt
gamla jag. Man har alltid tviflat på
effektiviteten af omvändelsen under galgen,,
här har författaren velat dramatiskt visa
hur den mest pösande faller i hop och’
t. o. m. hur den snålaste kan bli frikostig,,
när gångjärnen till dödens port börja
gnissla. Men det var ett bestämdt fel att dela
upp denna enhetliga situation i tre akter,
så mycket mer som skräckstämningen bröts,
genom ridåfallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
