Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Charles Darwin. Ett hundraårsminne. Af Gösta Grönberg. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han som gosse varit intresserad af att
samla fågelägg, men aldrig tagit mer
än ett ägg ur hvarje kull. Han var
äf-ven road af att meta, men sedan han
en gång fått upplysning om, att man
kunde döda maskarna med salt och
vatten, använde han aldrig lefvande
mask på kroken, äfven med fara att på
detta sätt se sin fångst minskad. Med
den för honom utmärkande vanan att
kritiskt gå till grunden med alla
företeelser, säger han sig emellertid starkt
sätta i fråga, huruvida humanitet hos
barn är en medfödd egenskap, och .tror
sig i detta fall hafva rönt inflytande af
sina äldre systrar.
I religiösa frågor betecknar sig
Darwin själf som agnostiker men vill ej
tillbakavisa hvarje tanke på möjligheten
af en personlig gud. Tvärtom anför
han i sin själfbiografi, sedan han
kritiserat de vanliga bevisen för Guds
tillvaro, vissa skäl, som synas honom tala
för antagandet af ett högsta väsende,
och anser sig »förtjäna att kallas teist».
— På ett annat ställe förklarar han sig
ej vilja betraktas som ateist.
Likaledes framhåller han på ett ställe
det egendomliga uti, att han just bland
prästerna fick så många motståndare,
han som ju själf en gång tänkt beträda
denna bana, en plan som strängt taget
aldrig genom något beslut frångåtts,
utan som dog af sig själf genom hans
resa med »Beagle».
Darwin var icke musikalisk i vanlig
mening, då han saknade förmåga att
igenkänna äfven enklare melodier. Han
utsattes i detta hänseende under sina
yngre år för åtskillig drift från
kamraternas sida, hvilka roade sig med att
låta honom och en annan lika
omusikalisk kamrat söka bestämma och
namn-gifva spelade, mera kända melodier.
Emellertid berättar Darwin, huru han
redan under sin ungdom varit intresse-
rad af kyrkomusik, och frän hans äldre
dagar finnas uppgifter om att han med
särskildt nöje åhört vissa musikstycken,
såsom ställen ur Beethovens symfonier
och stycken af Händel. Då något af
hans älsklingsstycken spelades, sade han
ofta: »Det är ett vackert stycke, hvad
är det?» Han lär t. o. m. ha gjort upp
en lista på de stycken, som mest
tilltalade honom, af de kompositioner hans
fru brukade spela, och för hvart och
ett med några ord antydt det intryck,
det gjorde på honom. Tyvärr tyckes
denna lista ha förkommit, hvarför det
ej är möjligt att få någon närmare
inblick uti hans uppfattning af musik.
Emellertid tyda de här anförda dragen
på en bestämd smakriktning och ett
visst intresse för musik, ehuru musiköra,
d. v. s. sinne för tonhöjd, saknades.
Beträffande Darwins sinne för poesi
och annan skönlitteratur föreligga i hans
biografiska anteckningar rätt utförliga
upplysningar. I sin ungdom läste han
med stort nöje arbeten af Milton,
Byron och Shelley samt framför allt
Shakespeares dramer, särskildt de historiska,
men på äldre dagar förlorade han helt
och hållet intresset för sådan läsning,
ja han säger sig ej kunnat fördraga att
läsa en rad poesi. Däremot läste han
som äldre gärna romaner, och han
tilllägger anspråkslöst, att han fann
vederkvickelse och glädje uti dem äfven om
de icke voro af första rang, samt
bekänner, att han absolut uppställde som
en fordran, att boken icke slutade
olyckligt, »mot sådana borde en lag
utfärdas». Vidare hörde en roman,
enligt hans smak, icke till första klassen,
om den icke skildrade en person,
»hvilken man helt kan älska; är denna en
vacker kvinna, så mycket bättre».
Man må emellertid icke tro, att
Darwin, som så många andra
specialbegåf-ningar, var stolt öfver dessa luckor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
