Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Charles Darwin. Ett hundraårsminne. Af Gösta Grönberg. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin smak och sin begåfning. Tvärt om
beklagar han djupt denna frånvaro af
högre estetisk smak. »Min ande synes
ha blifvit ett slags maskin, afsedd att
mala fram allmänna lagar ur stora
samlingar af fakta. Hvarför detta har
åstadkommit en atrofi af de delar af min
hjärna, i hvilka det högre smaksinnet.
är lokaliseradt, kan jag icke förstå. En
man med en ande, högre organiserad
och utrustad med bättre anlag än min,
skulle, som jag förmodar, icke ha varit
utsatt för detta. Om jag kunde lefva
om mitt lif, så skulle jag ta som regel
att åtminstone en gång i veckan läsa
något poesi och höra något musik, då
skulle kanske de nu atrofierade delarna
af min hjärna genom bruk hållits
tjänstgörande. Bristande mottaglighet för
sådana saker är en förlust i lycka, och
torde möjligtvis vara till skada för
intelligensen och ännu sannolikare för
den moraliska karaktären, då den
försvagar känslosidan af vår natur.»
I sitt familjelif visade sig Darwin som
en idealisk make och fader. Genom sin
sjuklighet hindrades han att deltaga i
sammankomster och större samkväm och
kunde sålunda, undandragen
sällskaps-lifvets vanliga plikter, så mycket mera
ägna sig åt sin familj. Han var sina
barns bäste och mest värderade
lekkamrat, och det berättas, att en liten
fyraårig son vid ett tillfälle, då faderns
arbeten i barnens tycke allt för länge
höll honom kvar i hans arbetsrum, sökte
muta honom med ett six-pence-stycke;
att han skulle kunna motstå erbjudandet
af en sådan förmögenhet syntes gossen
otänkbart. Hans kärlek till de sina får
ett lika vackert som rörande uttryck i
ett par sidor han i sina efterlämnade
papper ägnat en liten vid IO års ålder
afliden dotter. Hans fint känsliga sinne
träder oss kanske ingenstädes så
omedelbart till mötes som i dessa rader,
ned-skrifna strax efter den lillas död.
Sin själfbiografi slutar Darwin med
följande sammanfattande karaktäristik af
sin begåfning och vetenskapliga
arbetsmetod, i hvilka ord hans
anspråkslöshet framträder på ett särdeles
karaktäristiskt sätt. »Min framgång såsom
vetenskapsman, hur ringa eller stor
densamma än må ha varit, har, såvidt jag
är i stånd att döma, bestämts genom
komplicerade och olikartade andliga
egenskaper. Af dessa ha de
betydelsefullaste varit kärlek till vetenskapen,
oinskränkt tålamod att långtid tänka
öfver ett visst ämne, ett vanligt mått af
fantasi liksom af sundt
människoförstånd. Med så måttliga gåfvor, som
dem jag besitter, är det i sanning öfver- /
raskande, att jag kunnat i några
betydelsefulla punkter utöfva ett afsevärdt
inflytande på vetenskapsmännens åsikter.»
Och tre år före sin död tillade han
följande blygsamma rader: »För min
del tror jag, att jag handlat rätt då jag
gjort mitt lif till en oafbruten arbetsdag
i vetenskapens tjänst. Jag känner ej,
som om jag hade någon stor synd att
ångra. Men jag har mycket ofta
beklagat, att jag ej gjort mina
medvarel-ser mera direkt godt.»
Ord och Bild, i8:e årg.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
