Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Två dikter. Af Jane Gernandt-Claine - I. O, skymningsdunkla stillhet... - II. Bortom allt hvad vi säga...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Af JANE GERNANDT-CLAINE
I.
0, SKYMNINGSDUNKLASTILLHET...
O, skymningsdukla stillhet, säg blott:
Hvad vill du mig och allt som lefver? —
Nyss kom en vagn å skuggorna på vägen
och kom allt närmre som det svar man
väntar,
men for förbi, och allt är som förut. ..
O, skugga, skymningsskugga, hur allena
och hur fördjupadt i sig själft,
hur fullt af aning synes icke lugnet
öfver de blåa höjderna och viken
i detta tysta nu, när solen sjunkit.. .
Hur vackert slutna i sin egen ro
stå icke ekarna på kullen där vid vägen,
som snor sitt smala band emellan ängar,
mot skogens aflägsna och mjuka fjärran...
O, skymningsdunkla stillhet, allt är hvila,
men allting väntar som mitt hjärta
väntar. —
På hvad, på hvad? Jag ser mig om och
söker,
jag ser in i mig själf och finner intet,
utom det enda att jag längtar
och sitter här med tomma händer
och skådar stum utöfver vattnets hvila,
in i den hvilans eget tysta väsen,
som är att bida, bida. — — —
O, skymningsmjuka stillhet, säg blott:
Hvad vill du mig och allt som lefver? —
Nyss kom en vagn i dunklet där på
vägen
och kom allt närmare som lifvets
mysterium ibland kan tyckas komma,
men vagnen for förbi. — — —
II.
BORTOM ALLT HVAD VI SÄGA . . .
Bortom allt hvad vi säga
och tänka bo du och jag,
bortom hvad vi äga
af eld, bortom pulsens slag,
och mer än hvad vi fråga
och finna svar på är
hjärtats bundna råga
af tigande brand oss när
och öfver allt hvad vårt väsen
kunde finna af ord.
Blommorna och gräsen
må vara jord af jord
omkring oss, när hvarandra
vi möta att se hur ny
marken blir där vi vandra —
vi bo i en purpursky,
där jag spanar efter det tysta
i din undrande håg,
den tråd du älskar nysta
igenom spörsmålens tåg,
bortom lifvet och döden.
Vår purpurdröm är stum
af en glöd i glöden
öfver tid och rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
