Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lucretias tårar. Berättelse af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
makligt på hufvudet, och framför honom
stod Lysis, en af hans slafvinnor. Hon
var en ståtlig grekinna från
Kappado-kien af en förnäm och gudalik skönhet.
Hon hade yppigt svart hår, men för att
behaga sin herre hade hon vridit upp
det i en knut och i stället pådragit
en peruk, gjord af en galliskas röda
hår. Hon hälsade ödmjukt sin herre och
sade:
»Herre, du glömmer att bada, och
middagstimmen är snart inne. Och jag
skall sedan frisera dig, innan dina gäster
komma hit.»
Messala reste sig med en böjning på
hufvudet och gick ut utan att ens se
åt henne, och Lysis följde efter med en
suck.
Messala var nog rik att äga ett eget
badhus, äfven om det icke var utstyrdt
med all den lyx, som tidens smak
fordrade. Men det var också byggdt för en
mansålder sedan. När han badat,
inväntade honom Lysis för att frisera
ho-honom. Hon ingned hans haka och
läppar med välluktande fett och skrapade
dem så att inte ett fjun syntes. Hon
var så noga att icke göra sin herre illa
genom en slö egg, att hon förbrukade
ända till fem af de månformiga
brons-knifvarna. Ty hon älskade sin herre.
Och när hon kammade det tunna,
stål-hvita håret, darrade hon, ty hon höll
då hans älskade hufvud mellan sina
händer, och hennes läppar mumlade: »O
Faustus’ kära hufvud». Men romaren
satt stel och oberörd och funderade, om
han skulle köpa ett spann vackra
kap-padokiska ston, alldeles mjölkhvita, eller
några sega springare från Gallien.
Slutligen lyfte han upp hufvudet:
»Hvarför, o Lysis, bär du en annans
gula hår?»
Lysis ryckte till, hjärtat klappade till
i hennes bröst, och med darrande
stämma och tårar i ögat sade hon:
»Herre, du tycker då om att se mitt
hår? Du tycker icke om de galliska
kvinnorna med deras guldhår?» Och
hon ryckte af sig peruken, så att det
rika svarta håret svallade ut. Hennes
glädje var omätlig, ty hon förstod, att
romaren hade sett på henne.
Men Messala reste sig och gick utan
en min, ty han hade just hört de
molos-sislca hundarnas skall förkunna gästernas
ankomst. När han med sina lugna
beslutsamma steg skred öfver golfvet, tyckte
sig Lysis i honom se förkroppsligadt hela
Rom, den eviga staden med dess torg,
dess tempel och dess legioner. Han
tycktes henne likna en gud. Hon stod
länge och stirrade efter honom. — —
Messala mötte sina gäster i atrium.
Det var sju unga romare ur stadens bästa
familjer, inga provinsialer, utom en,
epigramförfattaren Martialis, som var född
i Hispania. Han medföljde som sällskap
den unge Marcellus. Messala sade:
»Varen hälsade, I alle, och» — till
Martialis — »var äfven du välkommen,
hvem du än är, i mitt hus, eftersom du
är i den ädle Marcellus’ följe.»
»Faustus», sade Marcellus, »här
medför jag min skyddsling, den i hela
världen berömde poeten Martialis, hvars
epigram hela Rom kan utantill och många
skrifva på badhusens väggar för att
förarga sina fiender.»
Messala böjde lätt på hufvudet:
»Ar du Martialis?» sade han och
mönstrade honom.
Den tilltalade, en liten mager man
med svart, i pannan nedkammadt hår och
svarta oroliga ögon, bugade sig djupt:
»Till din tjänst, lysande och frikostige
herre.»
Messala:
»Du är välkommen.»
Martialis:
»Jag ser på dina blickar, o Messala,
att du med förvåning ser den kände po-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
