Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lucretias tårar. Berättelse af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCRETIAS TÅRAR
103
eten Martialis i en sliten toga. Men tro
mig, alla poeter äro fattiga. Det är mera
lönande att vara gladiator än att vid en
rykande veke skrifva högstämda verser.
Jag har i dag left på endast mina
vänners bifall och en purjolök.»
Marcellus skrattade högt, och äfven
Messala log. Han förstod sig icke alls
på littératur, men han tyckte, att man
kunde uthärda poeter, om de voro
ödmjuka. Och i det han gaf tecken att
gå in i tablinum, sade han till Martialis:
»Du skall icke gå ur mitt hus utan
en ny toga.»
Med en suck af välbehag kastade den
fete Marcellus af sin toga och sjönk ned
på soffans mjuka kuddar. De andra
följde hans exempel. Unga slafvar stodo
redo i hörnen, de ilade fram, löste
genast af sandalerna och buro fram
tvättskålar. Andra bjödo blommor, och alla
bekransade sig. Men Messala grep en
murgrönskrans och sade:
»Marcellus må vara dryckeslagets
konung.»
»I sanning en sträng och ljuflig
tyrann», inföll Martialis. »Du skonar väl
dina undersåtars lif?»
»Icke deras som föra upproriskt tal»,
kom svaret.
»Godt, jag åtager mig det
kungadömet Gif hit ett par kuddar. Och nu,
stora bägare och syrligt vin med snö. Om
jag minns rätt, Faustus, förvarar din
källare en på Asiens kust mognad drufva.»
»Jag hoppas det», sade denne, »men
fråga Dionysius, slafven.» Det behöfdes
dock icke, slafvarna kommo redan,
dignande under ett lerkrus, försegladt med
Messalas sigill. Nu bjödos de saltade
oliverna kring, och Messala grep bägaren,
uthällde en liten del af vinet som offer
åt gudarna, och drack. Gästerna följde
exemplet.
Det lätta, syrliga, snökylda vinet
verkade som slaget af ett trollspö, det löste
alla tungor, och sorlet steg högre. Men
i ett hörn satt Lysis bland andra
musikanter med sin dubbelflöjt. Hennes långa
svarta hår flöt ned öfver axlar och bröst.
Och hon följde med afundsjuka ögon
hvarje rörelse af Messala, som pratade
med Balbinus, under det han åt de salta
aptit- och törstretande oliverna.
»För Caesars välgång»,
kommenderade Marcellus, när den vilda fågeln bars
in, och slafvarna fyllde rödt vin från
cisalpinska Gallien i bägarna.
Djup tystnad inträdde, under det
skålen dracks. Då passade Martialis på att
h viska:
»Och Caesars maka!»
Man tittade förläget på värden för
att se hans min, ty alla visste att
Do-mitianus hade låtit skilja sig från Domitia
Augusta på grund af otrohet. Och det
kunde vara farligt att skämta med
kejsaren. Men Messala log och räckte
poeten en bägare.
Marcellus sade:
»Poeter kunna aldrig tiga, lika litet
som fisken kan flyga. Men till straff
skall du, Marcus, dricka sex cyathi och
sedan utan förberedelse dikta ett
epigram.»
Martialis:
»Om hvem? Om dig?»
Marcellus:
»Understå dig icke. Om hvad du
vill eljest.»
Denna dryckeskonungens dom
hälsades med allmänt bifall. Allas ögon
riktades mot den lille hispanern. Han drack
de sex bägarna, reste sig vacklande upp
och sade:
»O fader Bacchus, hjälp mig nu.»
Och så deklamerade han:
Marcus sägs dofta alltjämt af vinet från
gårdagens fylla.
Lögn! Ty han kommer förvisst alls icke hem
samma dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
