Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lucretias tårar. Berättelse af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCRETIAS TÅRAR
107
De började dricka igen, och Messala
tömde med den rusiges omåttlighet en
bägare iskyldt vin från Kios.
Lysis såg med ovilja på Marcellus,
som tvingade hennes herre att dricka.
Messala blef alltmera drucken, ådrorna
svällde och pannan var eldröd.
»Nu skall jag sjunga en sång!»
ropade Marcellus. »Lysis, du som med
rätt eller orätt bär den kyska Lucretias
namn — gånge det dig som henne! —
gif hit din cittra. Lyssnen, filosofer,
visheten på vers är ljuflig som vin, jag vill
sjunga en sång efter ert sinne.»
Hvad är en människas lif? Blott en gnista
från skapelsens eldbål.
Snart med vår lust och vår plåga i Zeus’
allt-famnande sköte
skola vi uppgå, om slaf, om tyrann oss solen
såg födas.
Sörj icke då, o yngling, och låt icke ögonen
tåras,
om din älskling en dag af de svarta moirerna
kufvas,
och din sällhet försvinner med röken från
döds-bålets flamma.
Vet, att Apollo själf såg dö Hyakinthos sin
älskling,
Orfeus måste åt Hades till slut Eurydike lämna,
Zeus såg Semele brinna och dö för lågande
famntag.
Allt skall bli borta en gång och stjärnorna
slockna på fästet.
Här grep han i strängarna och sjöng
med gällare stämma slutstrofen:
Och en loppa i dag blef död och nedsteg till
Hades.
Högljudt skratt hälsade parodien.
»Jag visste icke, att du var poet»,
sade Messala.
»Det är jag icke heller. Martialis
gjorde verserna.»
»Åh, herre», sade denne, »det är icke
rätt att förringa din ära. Jag har endast
satt dina tankar på vers.».
Messala var nu nästan alldeles rusig.
Han kunde knappast hålla sig upprätt
på armbågen. Lysis ilade fram och
fuktade hans hufvud med snöblandadt
vatten. Han lallade:
»O Marcellus, som du sjunger ingen.
Jag vill gifva dig en sångarlön, jag vill
gifva dig en klenod i sångarlön. Se här,
tag min slafvinna, Lucretia. Hon är kär
för mitt hjärta, men jag ger henne åt
dig. Mät nu min vänskap med måttet
af min gåfva.»
»Jag tackar dig», jublade Marcellus.
»I sanning en härlig gåfva och sin
gen-gåfva värd. O Faustus! I morgonskall
jag, om du icke försmår det, skicka dig
min lilla bronsfaun. Den är ej mer än
en tvärhand hög, men ett utsökt arbete.»
Men Lysis bleknade och blef hvit
som februarimånen. Hennes cittra föll
med ett gällt klingande mot
marmor-golfvet. Hon kunde knappt tänka:
Bortkastad, bortskänkt. — — —
Hon satt som bedöfvad och kunde
icke ens gråta. — — —
Nu voro alla druckna och larmet
tilltog. Slafvarna hade redan börjat snatta
vin och bakverk midt för ögonen på
sina herrar. Marcellus, som nu ensam
kunde tänka något så när redigt, bara
skrattade och slog dem på fingrarna.
Men när han såg, att det icke fanns
några mera att dricka eller prata med,
slog han förargad i bordet och befallde
fram bärstolarna.
Och i det han gick, ropade han åt
Lysis:
»Lucretia, Lucretiola mea! Följ efter
bärstolen redan i dag. Det du äger
skall blifva hämtadt härifrån i morgon.»
Och han gick ut.
Men Lysis föll på knä vid Messalas
lectus och kysste upprepade gånger hans
hufvud. Slafvarna ledde ut sina druckna
herrar.
Atriumslafven kom insmygande i
rummet. Med en van gest grep han en
tunn silfvertallrik, vek ihop den med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
