Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lucretias tårar. Berättelse af Harald Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grofva händer och stack den i gördeln.
Sedan gick han fram och sparkade till
Lysis.
»Upp med dig, och gå ut och följ
Marcelli bärstol. Annars tappar du
spåret, och Marcellus bor långt uppe i
Su-bura.»
Hon vacklade ut, och det gick ett
styng genom henne, då atriumslafven
lät porten braka igen bakom henne, och
hon hörde honom häkta på kedjan.
På trappan stod poeten Martialis med
sin nya toga svept kring sig mot
nattluften. Det var ännu mörkt och kallt, men i
öster skar en strimma ljus, kall och hvass
som en knifsudd, fram öfver horisonten.
Martialis stod där sömnig och drucken
och tänkte på den oändliga väg, han nu
hade att tillryggalägga, ty han bodde
också i Subura. Och af gammal vana
formade sig hans tankar till vers:
Hård är poeternas lott, som den klippiga
Pinden bestiga
och välsvarfvade vers forma med möda hvar
dag.
Värre det är väl ändock att vandra på tröttade
fötter
pinad af morgonens frost långt öfver stupande
berg
blott för att sist på en sviktande trapp sin
kammare uppnå
högt vid takstolens rand, öfverst där dufvorna
bo.
Ifrige läsare, du som ditt bifall åt skalderna
skänker,
glöm deras verser! Men ack, tänk på
poeternas ben!
Och han beslöt att i morgon tillägna
denna dikt till Marcellus. — Skulle
Marcellus skänka honom något? Han såg
på den ring, han fått i dag. Den var
väl värd 100 sestertier. Men Cæsar!
Skulle då aldrig Domitianus förbarma
sig öfver sin trogne smickrare och taga
honom till hofpoet? Hade han icke
nyligen, då kejsaren gaf skådespel, prisat
hans mildhet och upphöjda väsen? Och
dock ännu intet nådevedermäle. Och
han beslöt att på hemvägen dikta ett
högstämdt hyllningskväde till gunstlingen
Regulus.
Just som han skulle gå, kände han
någon som grep honom i togan. Han
vände sig förvånad om och fick se Lysis.
»Ack herre, tag mig med dig», sade
hon. »Tag mig med dig. Jag är
Marcellus’ slafvinna och jag vet icke, hvar
han bor. Och jag är så trött.»
Martialis såg på henne, och han greps
af ett plötsligt hat och tänkte:
Jag, den berömde poeten Martialis,
hvars snille är tusen gånger mera värdt
än dessa narrar, som jag måste gyckla
för, jag lämnas nesligt att vandra hem
på knaggliga gator följd af en
flöjtblå-serska — o I himmelske! — en
flöjt-blåserska! — medan de bäras hem, mjukt
hvilande på hyenden!
»Nej», sade han kort; »jag vill icke,
att någon följer mig.»
Och med bitterhet i sitt sinne mot
sina gynnare, som han både hatade och
fruktade, vandrade poeten åstad, i det
han funderade på kvädet till Regulus.
Lysis såg honom vika om hörnet, och
hon stod här ensam.
»Ve mig, eländiga. Icke ens en poet
vill följa mig!»
Ödsligheten föll beklämmande öfver
henne, och skakad af en frossbrytning
sjönk hon ned på trappan och grät
bittra ^tårar, den kyska Lucretias tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
