Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derklassiga lismande med oblyg fräckhet
på botten och hans ilskna hat till de s. k.
bättre komma att bevaras i mångas
tacksamma hågkomst. Herr Bæckstroms
Mor-tensgaard — det offentliga ordets man —
uttryckte på det klaraste sätt den typ, som
Ibsen med profetisk skarpblick förklarade
skola bli den segrande i norsk politik.
Hvad finnes ej allt i detta underbara
skådespel! Det handlar om pack och
adelsmänniskor om reaktionär fanatism och
vänstermurflighet, men främst visar Ibsen
på de mörka makterna i vår själ fattade
psykologiskt af Rebekka och Rosmer, men
af madam Helseth utlagda med
folkvidskepelsens hvita hästar och annat skrock, allt
smältande tillsammans i den sistnämndas
ord: »Salig frun tog dem!», med hvilka
det kanske mest lysande dramatiska geni,
som funnits, låter detta poetiska, realistiska
vilje- och ödesdrama afslutas.
På Strindbergs 6 o-årsdag firades vår
störste författare som rätt och billigt var
med festföreställningar på de flesta af
Stockholms teatrar, och på nationalscenen
uppfördes i konungens närvaro hans stora
historiska drama Den sista riddaren för
första gången.
Ingen kan begära att en författare —
hur stor han än må vara — skall i hvarje
nytt arbete öfverträffa sin föregående
produktion.
»Den sista riddaren», där Herr Sten
Sture den yngres korta hjältesaga skildras,
liknar »Gustaf Vasa» däri att början är det
bästa. Fortsättningen fick något abrupt,
krönikeartadt, och det föreföll som om
författaren denna gång, liksom så ofta förut
tappat intresset för den dramatiska
utformningen. Af den handlingens enhet, som
gör »Fadren» till ett tekniskt mästerverk,
fanns intet i »Den sista riddaren».
Sten Sture d. y., ljus och ädel som
Håkon i »Kongsemnerne», saknar dennes
»kungstanke», men vid hans sida uppväxer
Gustaf Eriksson, full af kraft och ihållighet
och med ett bondförstånd så klart att det
nästan blef till genialitet, och denne
Göstaff hade dessutom den »robuste
Samvittighed», hvilken är nödvändig för en
statsman. I honom och i den briljant
karaktäriserade Gustaf Trolle hade
författaren lyckats förträffligt, och i tredje
akten, hvilken vid sidan af den första är
den bästa, sammanför författaren de med
Fot. Atelier Jæger.
RAGNA WETTERGREEN SOM REBEKKA
WEST I »ROSMERSHOLM».
folkskådespelets starka skuggor och dagrar
skildrade motståndarna, den ränkfulle, efter
makt törstande ärkebiskopen, som »aldrig
begagnar radband och inte heliga
kvinnor», och den ideale riksföreståndaren med
det kanske alltför demokratiska valspråket
»med folket mot herrarna», hvilket i de
yttersta af dessa tiderna gjorde en ny herr
Erik Trolle — denna gång ärlig svensk
— litet betänksam mot den, som då näst
konungen var högst i riket.
Det svagaste i skådespelet är Mätta
Dyre och hennes profetior. Det tyckes
alltid vara vanskligt att profetera. Här
lyckas Mätta för bra. Hon ser hur
Vasa-ätten behåller Sveriges tron i århundraden
»men icke rätt ner — det är krokar på
vägen». Mätta syftar troligen på Karl X
Gustaf och Adolf Fredrik och möjligen
äfven något på vår nuvarande drottnings
vasablod. —
Språket, Strindbergs vanliga mustiga,
kärnfulla svenska, gör sig förmodligen så
bra från scenen, därför att det ej alls
smakar teater. Iscensättning och regie voro
mycket goda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
