Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
realistiska dramer spelas med någon sorts
symbolisk predikoton blir intrycket
för-stördt. Symbolerna bör man få ana sig
till. Jag har på Théatre Libre i Paris hört
Relling predika som en frälsningssoldat,
jag har sett Duse här i Stockholm spela
hushållsfröken Rebekka som en sorts
mellanting af Klytemnestra och olyckligt kär
världsdam, kanske därför att borgerligheten
är vidrig för latinarna, och därför att
Ibsen blifvit presenterad för de romanska
folken som symbolist, under det att tyskarna
först lärde känna honom som realist.
Är detta skådespel bättre än Vildanden,
Gjengangere eller John Gabriel Borkman?
Det är åtminstone lika bra, och det vill
ej säga litet. Alldeles märkvärdigt är det
hvad vanliga skådespel förefalla matta och
platta vid sidan af Rosmersholm.
Naturligtvis gäller om detta drama det gamla goda
ordet af Lichtenberg: »Solche Werke sind
Spiegel, wenn ein Affe darin guckt kann
kein Apostel heraussehen», och många ha
skrattat redan åt de första replikerna att
Rosmer ej vågade sig öfver spången. De
kunde ej tänka så långt som att lbsen
därmed på det mest geniala sätt antydt att
Rosmer ej kände sig frifrån skuld i Beates
död, fastän han ej visste det förr än han
talat med Rebekka om saken. Hvilken
outtömlig rikedom på idéer, hvilka
afgrun-der öppnas ej till höger och vänster af
författaren, som tyckes ha satt sig i sinnet
att låta nästan alla former af lifvets
ohygglighet stirra oss till mötes från denna lugna
herrgård. Liksom Oidipus i hvarje ny
underrättelse får ett nytt dråpslag af ödet, så
öppnar sig för Rosmer och Rebekka de
hemskaste perspektiv ju mer de tala med
hvarandra. Ibland är det som om de onda
tankarna voro tillräckliga för att utföra
brotten. De drifva Beate i forsen lika
säkert som om Rebekka hade knuffat i henne,
och de hetsa sedan denna senare till döds.
I sin ångest träffas hon slutligen af en af
ödets mest förgiftade pilar, då några ord
af Kroll visa henne att stor sannolikhet
finns för att en man, till hvilken hon en
gång stått i ett alltför intimt förhållande,
varit hennes egen far. Hon trodde att hon
genomgått allt hvad ett kvinnohjärta kan
lida, under det att kärlekstörsten och
skuldkänslan på en gång ansatte henne, men
då smutsas hon af fasan för blodskammen,
och då stjäl slutligen Rosmers viljesvaghet
hennes sista krafter, och på samma sätt
som alla stämmorna i en symfoni till slut
svälla ut och förena sig i mäktiga tonvågor,
så strömma i sista akten alla motiv
tillsammans, stormande, brusande och lockande
de båda ner i forsen. Det är liksom
Ibsen hade tyckt att han med alltför
järnhård logik byggt detta skådespel, och med
suveränt snille låter han för att motverka
allt detta snörräta Ulrik Brendel, hemsk,
oberäknelig som en meteor, beskrifva sin
kroklinje på natthimlen och förgasas i
rymden till den fullkomliga intigheten. Ulrik
Brendel är ett af de mest lysande exemplen
på de groteska men ibland rörande
Ibsen-ska pratmakarna, som lefva öfver sina
andliga tillgångar. Brendel är förgiftad ännu
mer af floskler än af alkohol.
Låt vara att det alltid verkar något
störande med tvåspråkighet på scenen,
minsta obehaget» erfar man väl dock, då man
hör svenska och norska bredvid hvarandra.
Fru Ragna Wettergreens rena klingande
språk med dess vackra västländska accent
passade kraftnaturen Rebekka, och hennes
spel uttryckte — om också det ibland
förekom några mindre lyckade moment —
just den kraft och lidelse, som komma
direkt ur naturgrunden. Bekännelse-scenen
med Rosmer och Kroll är något af det
mest sammansatta och fylliga, som kan
tänkas. Egoism och storslagen uppoffring,
grymhet och kärlek kämpa inför
åskådarens af fasa stirrande ögon hos denna
märkliga hushållsfröken. Det enda man
kanske kunde anmärka mot rimligheten är
att Rebekka och Rosmer väl länge tagit
godnatt af hvarandra utan att erotiken
brutit igenom. Rosmer fram ställes
visserligen som en temperamentlös herre, men
ensamheten med en älskande kvinna, till
hvilken han själf, låt vara »under
medvetandets tröskel», känner en stark dragning
brukar tvinga äfven de djupast fördolda
känslor upp till handlingens värld.
Herr Einar Fröberg gjorde den svaga
adelsmänniskan Rosmer på ett förtjänstfullt
sätt, och herr Gustaf Ranfts något torra
naturell lämpade sig utmärkt för rektor
Kroll. Ja, alla utan undantag spelade bra,
om jag också bland de våra satte herr
Svennbergs Brendel och herr Bæckstroms
Mortensgaard främst. Den förres präktiga
mask och chevalereska cynism samt den
senares giftiga blick på Rosmer, hans un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
