Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon vågade sig till och med att
försiktigt skilja de båda bladen och
titta ned i djupet mellan dem, hon
tryckte sakta men eftertänksamt på
nedre delen af bladen, där de växte ut
från roten, men hon märkte ingen
blom-liknande förtjockning.
Det blef ingen blomma! Fröken
Marie kände sig riktigt sjuk af
besvikelse. Hon önskade att hon aldrig fått
de där konstiga rotknölarna att plantera,
och hon började känna nästan agg till
den beskedliga släktingen, som skänkt
henne dem. En natt hände det att hon
drömde, att bladen på den blå blomman
växte ända upp till gafvelfönstret, där
skilde de sig, och mellan dem öppnade
sig en väldig blå blomma, som böjde
sig in genom fönstret och nickade åt
henne. Fröken Marie stirrade på den,
men i detsamma märkte hon att
blomman var ett ansikte, som skrattade åt
henne med hvita tänder; — och så
vaknade hon.
De gröna bladen stodo ett par
veckor, så gulnade de och skrumpnade, och
därmed var visan all.
Fröken Marie kunde icke längre samla
sina tankar på de andra blommorna så
som hon borde. Hon hade plötsligt
liksom mistat intresset för dem. De
pockade på hennes vård och
välgärningar, hennes kärlek och uppmärksamhet,
medan den enda individen i hela
församlingen, som hon längtade efter att
se, icke nedlät sig att visa sitt ansikte.
Hon satte en pinne bredvid de två
vissna bladen, hon vattnade och putsade
jorden, där de kommit fram; mera
kunde hon icke göra. Och så gick
sommaren och hösten, och snart låg åter
snön tung och tät öfver de kullriga
rabatterna och den låga stenmuren.
Men när våren åter bröt loss, och
allting böjade röra sig och lefva i den
lilla trädgården, såg fröken Marie till
sin förvåning, att det kom en hel liten
skog af spetsiga gröna blad framtittande
på den plats, där den mystiska
blomman blifvit planterad.
’Nu gäller det’, tänkte hon. Ty
någon gång måste det väl dock bli något
af. En planta måste ju blomma en dag
förr eller senare, och denna, som gjort
sig så förnäm, skulle väl nu ändtligen
visa, hvad den dugde till.
Efter midsommar kommo verkligen
några små aflånga knoppar till synes,
höljda i grågula, skrynkliga hylster.
Fröken Marie vakade öfver dem som en
äggsjuk höna, icke en myra eller en
fluga tillät hon i deras närhet, hon
värnade om dem mot sol och regn, och
ändtligen, en varm julidag, slog den
första blomman ut; — den blå
blomman, som hon drömt om och undrat
öfver i sitt ensliga gammalfrökens-lif.
Den var inte vidare stor, den blå
blomman; den hade tre korta,
uppåt-böjda blad och tre större, långsmala
och utvikta, och på dem glödde en
liten eldgul fläck som ett solstänk längst
inne vid fästet. Den var heller icke så
alldeles blå, det var ett blått som gick
åt violett, men fylligt och mjukt som
sammet.
Fröken Marie stod länge och såg
på den. Hon hade tänkt sig den
något annorlunda, det kunde hon icke
neka; större och mera praktfull, men ju
längre hon betraktade den, dess
vackrare och mera egendomlig fann hon den.
Den var så sällsynt i formen, så
bländande blåviolett, de små gula stänken
så gnistrande solgula. När det kom till
stycket, hade hon nog ändå drömt sig
den just så och icke annorlunda. Hon
suckade, när hon tänkte på, hur hennes
bror skulle ha gladt sig åt den nya
skönheten i trädgården, och hon slog
med lätt hand bort en liten röd spindel,
som krupit upp öfver stjälken och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
