Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bäst höll på att springa fram och
tillbaka längs de fina nerverna i de blå
kalkbladen.
Men där kom icke bara en blomma.
Där kom fyra, fem stycken, alla lika
gnistrande klara, lika späda och
fjärils-lika på sina spröda, raka stänglar.
Fröken Marie skötte trädgården under de
varma sommardagarna med nyvaknad
ifver. Hon kände sig lugn nu, sedan
hon ändtligen fått se och beundra den
förnäma blå blomman, som i hennes
ögon verkade som en fin, främmande
furstinna från något fjärran okändt land.
Hon valde sin plats att sitta och sy
i närheten af gafveln, och hennes små
bleka ögon gledo ofta bort mot rabatten,
där den blå blomman växte, nästan
misstänksamt, som om hon fruktat, att
den skulle försvinna inför henne. Men
den stod där, lugn och vacker, lätt
vajande i sommarfläktarna som en
ädelsten på en lång böjlig tråd, öfver
hvilken solen lekte i oväntade dagrar och
reflexer.
Så satt fröken Marie en eftermiddag
i skuggan af en utblommad syrénbuske
och sydde, medan klockan i det röda
trappgafveltornet slog sju slag. Det var
alldeles tyst i den långa klostergatan,
men så ekade den af raska, bestämda
steg, som kommo allt närmare, och
fröken Marie tyckte, att de tvärstannade
alldeles i ryggen på henne. Hon vände
sig icke om, men hon upphörde att sy.
Plötsligt ljöd en hård, klar röst bakom
henne. Den fick henne, att spritta till
på stolen.
»Förlåt; — vore det tillåtet, att titta
in i trädgården här ett ögonblick. Jag
är studerande i botanik, gör
fotvandringar i trakten. Den här lilla
trädgården slog mig genast jag kom framåt
gatan. Den ser så lustigt öfverfull och
hoprafsad ut.»
Fröken Marie kände, hur blodet steg
henne till kinderna. Hon tänkte ett
ögonblick på att svara nej, men så
plockade hon hastigt samman sitt arbete
nch reste sig litet osäkert.
»För all del, — var så god». Hon
gick med små snabba steg bort och
öppnade grinden för den obekante, som
stod där utanför, men som redan lagt
handen på låset.
Det var en kortväxt, fyrkantigt byggd
ung man med ett bredt, käckt ansikte,
pigga, blonda ögon och en hop hvita
tänder i munnen, när han skrattade.
Han bröt på en sydsvensk dialekt. Den
slängiga rörelse, hvarmed han satte
panamahatten till rätta för att jämka
brätt-skuggan öfver ögonen, hade något på
en gång vårdslöst och själfsäkert. Han
slog igen grinden bakom sig med en
smäll.
»Ursäkta min tilltagsenhet», fortfor
han lätt, »men jag kunde inte gå förbi.
Det var de där rosen varietetern a, som
lockade mig.» Han pekade skrattande
på de stora taggiga, blomtyngda
buskarna utmed muren.
»Sicken liten lustig trädgård!» Den
främmande såg sig omkring och
skrattade igen.
»Det ser ut, som om man på måfå
trängt i hop alla de blommor, som
kommit i ens väg, för att se, hur många
sorter som kunde rymmas på en så
trång fläck 1» Om igen skrattade han
och jämkade åter hatten till rätta med
samma slängiga rörelse som nyss, då
han hälsat.
Fröken Marie rätade på sig så godt
hon förmådde. Hon satte sig i
försvarstillstånd.
»Så på måfå har den nog inte ändå
kommit till», svarade hon sakta.
Hennes röst darrade. »Min bror hade sina
särskilda principer och sin plan med
trädgården. — Han älskade den»,
till-lade hon helt tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
