Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Andreas Hallén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig, men längre hann ej Gottfried med sin
berättelse, innan han plötsligt bortrycktes
af döden. Flera tyska författare hafva
gjort försök till fortsättning och afslutning
af dikten, och bland dessa hann Carl
Im-mermann ej längre än till några
brottstycken, öfver hvilkas inledning han som motto
satte en vers ur Dantes »Inferno»: Amor
condusse noi ad una morte, som har sin
motsvarighet i en refrain ur den gamla
sagan som Gottfried citerar:
»I söt ma driie — I sot m’amie,
en vus ma mort, en vus ma vie.»
Hermann Kurz har närmast före
Wagner på nytyska omdiktat, fullföljt och
af-slutat berättelsen om Tristans vidare öden
efter giftermålet med Isolde Weisshand,
hans trånande längtan till den första Isolde
och slutliga död i hennes armar.
Wagner har, på sitt för honom
betecknande grundliga sätt, noggrant studerat alla
förhandenvarande källor, gamla som nyare,
men med geniets blick insåg han det
oförgängliga och allmänt mänskliga i den
gamla kärlekssagan,och med beundransvärd
finkänslighet löste han den himmelskt kyska
kärnan ur sitt mera jordiska skal. Man
skulle i korthet kunna sammanfatta
skillnaden mellan hans föregångares och hans
egen dikt sålunda: Hos dessa kämpa
Tristan och Isolde för lifvet mot döden;
hos Wagner däremot för döden mot lifvet.
Innehållet af det wagnerska dramat är
i största korthet följande. Tristan hade
dödat Isoldes frände och utkorade, Morold,
som kommit till Cornwall för att uppbära
skatt, och sändt hans afhuggna hufvud
tillbaka till Irland. Själf sårad och okänd
hade han i en båt drifvit i land på
Irlands kust och blifvit medlidsamt helad af
Isolde, som, då hon sedan upptäckte hvem
han var, grep hans svärd och ville dräpa
honom. Dock en blick från hans öga
räddade hans lif, och hatet förbyttes i kärlek.
Till tack för detta hennes ädelmod
återkom han för att öfverlämna henne som
gemål till sin frände den gamle kung
Marke. Hon beslutar då att hämnas
denna dubbla skymf med både sin egen och
Tristans död, innan de på sin färd nå land,
och befaller sin tärna och förtrogna
Bran-gäne att reda giftbägarn och hämta
Tristan, som under hela öfverresan hållit sig
undan »rädd för hennes blick». Hon upp-
manar honom att tömma försoningsbägaren,
och äfven han, som anar bägarens
innehåll, vill dö. De dricka, och i dödens
ögonblick se de hvarann länge i ögonen
och falla kärleksdruckna i hvarandras
armar. Brangäne, som emellertid utbytt
dödsdrycken mot en kärleksdryck, kallar
dem till besinning, då skeppsfolkets rop
förkunna att de uppnått land och kung
Marke stiger ombord för att hälsa sin
gemål, hvilken stödd af Brangäne vacklar
honom till mötes.
I den andra akten har kung Marke
dragit ut på jakt och Isolde stämt möte
med Tristan i trädgården utanför slottet.
Deras långa kärleksdialog om dagens plåga
och nattens frid står i Schopenhauers
tecken, hvarom mycket har blifvit skrifvit som
här ej är platsen att ytterligare
kommentera. Vid slutet af kärleksscenen öfverraskas
de älskande af kungen, och Tristan blir
dödligt sårad af sin forne vän Melot. I tredje
akten, som försiggår i Tristans gamla
förfallna borg i Bretagne, ligger hjälten
dödssjuk af sitt sår och vårdad af sin trogne
väpnare Kurneval. Han längtar endast
att före sin död ännu en gång få återse
Isolde, och efter en lång scen af
spännande väntan kommer hon också för att få dö
tillsammans med honom.
Detta tondrama hör i formellt
hänseende till Wagners senaste skapareperiod,
och i detta verk har han med konsekvent
tydlighet nedlagt den dramatiska
trosbekännelse, som han förut på ganska
omständligt sätt sökt teoretiskt bevisa i sina
skrifter Oper und Drama, Zukunftmusik m. fl.
Formgifningen i Tristan förenar både
klarhet och öfverskådlighet med stor
måttfullhet vid de orkestrala medlens användande.
Inga öfverdrifter vid användandet af de
förhållandevis ganska sparsamma ledmotiven
störa här totalintrycket, och dessa ledmotiv
äro ytterst genialt funna och karaktäristiska
för de olika känslostämningarna och den
sceniska bilden samt äro därtill mycket
melodiskt sköna och lättfattliga.
I Tristan framträder kanske tydligast
Wagners speciellt musikaliska snille och
hans sällsynta förmåga att olikartadt
omforma sina motiv. Hans största fel är,
som bekant, att han så lätt blir
kontemplativ. En situation länge förberedd tager
honom så fången, att han förlorar allt
tidsmått ur sikte och det rent musikaliska får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
