Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Maurice Maeterlinck. En intellektuell omvändelse. Af Alf Nyman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motstridiga ödena i jämnvikt samt att i
människans förmåga att sörja sig skön finna
en utväg, en modus vivendi. Ty på
lifs-smärtans och bundenhetens svarta dyning
glänser ändtligen för honom ett eteriskt,
fladdrande skum: skönheten —; plågan
och ångesten ha i sin högsta häfning
förvandlats och människan har fått en
uppgift: att i pärlor vända de tårar hon
måste fälla. — —
* *
$
I hela denna lifsstämningens gradvisa
förskjutning från utpräglad pessimism till
resignation, från förkrosselse till ödmjuk
skönhetskult, spårar man äfven yttre
litterära inflytelser. Maeterlincks lektyr har
tydligen undergått en förändring. Han har
mer och mer fördjupat sig i
nyplatoniker-nas och mysticis skrifter, blifvit förtrogen
med Plotini Enneader, Swedenborg och
Jakob Böhme; han har öfversatt Ruysbroeks
meditationer samt Novalis och i deras
skrifter funnit den katharsis han behöfde.
Mest betydelsefull torde dock
bekantskapen med Ralph Waldo Emersons
skrift-ställarskap ha varit för honom. — »För
många har han kommit just till den tid
och i det ögonblick, då de voro i dödligt
behof af nya förklaringar» — säger
Mae-terlinck själf. Maeterlinck hade sökt hos
Swedenborg, Pascal, hos Novalis och Hello
efter detta transcendentala lif men endast
funnit abstrakta häntydningar. Han hade
fördjupat sig i Carlyle men förskräckts
öfver problemens ohygglighet. Då fann han
i Emerson den »gode herde» han behöfde,
Emerson, hvardagslifvets vise, optimisten
med det sorgsna leendet, hvilken, enligt
Maeterlincks egna ord, gifvit lifvet en
nästan acceptabel mening! Han, den f. d.
prästen, kommer till honom med samma
glada budskap som Walt Whitman, den
f. d. sjukvårdssoldaten, bragte Verhaeren,
då denne var som mest nere i »Les
Dé-båcles»- och »Flambeaux
noirs»-stämningarna. Och två år senare utkommer »La
Sagesse et la Destinée», hvilken bok
betecknar krisen i Maeterlincks åskådning.
Detta teoretiska och religiösa
genombrott åtföljes emellertid af ett par viktiga
förändringar i hans biografi. 1896 hade
han lämnat Gent, tungsinnets stad, och
öfverflyttat till Paris, hvars galliska atmo-
sfär blef honom lättare att andas under de
år af andlig rekonvalescens, som nu följa.
Här inleddes också bekantskapen med
Georgette Leblanc, den berömda
skådespelerskan; det var denna bekantskap som
skulle gjuta nytt vin på de gamla läglarna
och fullkomligt omflytta hans lifsmål; det var
hon som skulle gifva
Sancta-Simplicitias-idealet dödsstöten och som i Maeterlincks
dramatik med dess enahanda
skymnings-skala införde den polykroma behandlingen,
som af automaten, skuggan, gör en
lef-vande människa, den där harmas, rodnar,
bleknar och vågar. »Hon är kysk», säger
Maeterlinck om denna tidigare
Maleine-och Melisande-typ, »därför att hon icke
har någon sinnlighet, hon är god, därför
att hon icke gör någon människa för när,
hon är rättvis, därför att hon ej inskrider,
hon är tålig och resignerad, därför att hon
saknar energi — — — hon förlåter,
därför att hon icke har mod att sätta sig till
motvärn, hon är välgörande, därför att hon
låter utblotta sig eller därför att hennes
välgörenhet icke kostar henne något, hon
är trogen, ärlig, ödmjuk och tillgifven,
därför att alla dessa dygder kunna nära sig
på en graf — —» Och i enlighet med
denna ampra kritik af det kristna
godhetsidealet uppreser han ett annat, en sundare
och blodfullare lifstyp, för hvilken Georgette
Leblanc synbarligen suttit modell, och
hvilken går igen i »Monna Vanna» (1902)
och »Joyzelle» (1903). »Intet tycktes mig
kallare än intelligensen», bekänner han
några år senare, »innan jag sett den på
detta sätt leka kring en ung kvinnas panna
liksom helgedomens lampa i en liten yr
och oskyldig flickas händer» Och till
henne, som hållit honom uppe med
exemplets makt, har han också dedicerat sin
nya bok.
Hans hållning karaktäriseras framför
allt däraf, att han kan säga, att det visst
icke är i de dystra timmarna af vårt lif,
som vi äro bäst skickade att anamma
lif-vets mening samt att just detta varit de
stora grubblarnas och pessimisternas
kardinalfel. Ty världens nyans beror helt på
vår känslas nyans liksom vårt ödes. Ödet
är heller icke något en gång för alla
fixe-radt, utan vårt öde uppstår först vid vår
kontakt med yttervärlden och beror lika
mycket på oss som pä denna. Vi äro den
ständigt variabla faktorn i detta förhållande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
