Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Rudolf Euckens filosofi. Af Axel Lagerwall. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turvetenskap och historia beröfvade hela
sin giltighet.
Den kosmiska idealismen, som talar
till oss från antikens storhetsdagar och ur
Goethes lifsverk, har under en nyskapande
och harmoniskt aristokratisk tid förmått
samla de mänskliga krafterna till en
idealkultur, hvilken fick sin grund och sitt
djup i en osynlig värld. Men för vår
demokratiska, realistiska och splittrade tid
har denna värld med sina andliga värden
och storheter ohjälpligt ryckt undan till
lifvets periferi. Äfven om man ännu kan
»intressera» sig för en sådan värld, själf
kan den såsom en värld af bleka och
abstrakta former icke uppta kampen mot
det dagliga lifvets intressen och lidelser,
mot den naturliga och sociala
uppehållelse-driftens konkreta mål.
Allt sökande efter en mening i vårt
lif och ett mål för vårt handlande mötes
emellertid af ett helt annat segervisst svar.
En transscendent värld är, säges det, en
illusion, ty människan tillhör genom sin både
inre och yttre konstitution naturen.
Därför måste man framför allt befria henne
från alla vidskepliga fantasier, som blott
göra henne främmande i hennes värld och
oduglig för dess uppgifter och arbete.
En naturalistisk grunduppfattning
behärskar nutiden och framträder såväl i den
objektiva arbetskulturen som i den
konstnärliga subjektivismen. Med alla sina
imponerande förtjänster om mänsklighetens
fortgång träda dock arbetskulturens brister
i öppen dag, när frågan om lifvets mening
möter den i sin helhet. Kanske det blotta
arbetssamhället är en ändamålsenlig
organisation för kulturvärdenas fördelning, men
aldrig är det så för deras nyskapande.
Aldrig har en väsentlig höjning af religion,
vetenskap, moral eller konst uppkommit
genom massverkningars sammanflytning.
Härtill fordras egenartande och skapande
individer. Därför söker den estetiska
subjektivismen befrielse från bristerna i den
blotta arbetskulturen genom att mot
massans jämnstrukna nyttigheter uppställa de
egenartade, starka individernas
karaktäristiska lifsgestaltningar. Hos subjektet tror
man sig finna det själfständiga inre lif,
som hotar att alldeles förkväfvas i tillvarons
mekanisering genom den hårda
arbetskulturen. Och man tror sig kunna göra detta
utan att lämna den närmaste verklighetens
och erfarenhetens botten. Men det
individualistiska anspråket att genom den blotta’
motsättningen till massans
genomsnittskul-tur vinna ett själfständigt inre lif
förflyktigas vid beröring med verkligheten.
Af-sikt och utförande äro skilda ting. Det,
som subjektivismen förutsätter såsom något
lätt och själfklart, är det svåraste af allt:
individualiteten. Endast en flack monism
öfverser, att till en äkta individualitet hör
en inre enhet, som ej är en naturens gåfva
utan ett verk af ett andligt arbete. Därtill
fordras en lifvets energiska differentiering
och koncentration, ett bestämdt
förkastande och upptagande. Personligheten, tänkt
monistiskt i samma plan som naturtingen,
kan icke medföra någon lifvets höjning.
Begreppet personlighet förutsätter ett
bestämdt andligt sammanhang och blir lätt
en tom fras, om det därifrån lösgöres.
Därför kan det aldrig beteckna ett faktum
att slå sig till ro vid, utan ett problem och
en svår uppgift.
Alla försök att finna och fasthålla
lifvets mening och värde inom den blotta
människokulturens område ha visat sig
fåfänga och utmynna i tvifvel och förvirring.
Ur denna förvirring finnes blott en väg,
på hvilken man kan hoppas på en
mänsklighetens andliga själfuppehållelse.
Spekulation och reflektion förmå härvid
ensamma ingenting. Allt beror på, om i det
mänskliga lifvet finnes något mer än
mänskligt, ett själfständigt och omfattande
ande-lif. Dess innehåll är oberoende af alla
mänskliga tycken och meningar. Det ger
normer och mått åt människors tankar och
handlingar. Men därför är det icke en
värld utanför människans. Det är ett
världslif, som stiger upp ur natur och
historia. Vid detta binder sig åter tviflet.
Hur går det då med själfständigheten?
Blir icke äfven detta en antropomorfism r
Både i naturen och historien
framträder en allt starkare spänning mellan den
gifna verkligheten och en ny verklighet,
andelifvet. Detta lif kan icke utan att
iörlora mening och karaktär göras till en
blott egenskap hos en annan verklighet
utan är verklighetens själfva väsen.
Andelifvet spänner öfver motsatsen mellan
objekt och subjekt. Natur och andelif äro
icke parallela sidor. Denna tanke har
alltid visat sig innebära antingen andens un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
