Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Rudolf Euckens filosofi. Af Axel Lagerwall. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världsliga kulturens frigörelse från
religionens auktoritet, och med den nyare tiden
är dess fulla själfständighet vunnen. Men
härmed måste en afgörande kris i den
historiska utvecklingen inträda.
Religionen och kulturen äro skilda åt men
kunna icke vara indifferenta gentemot
hvarandra.
Å ena sidan måste religionen söka att
äfven med afseende på kulturen genomföra
sina ideal. Att uppgifva detta vore att
sjunka ned till en blott privatangelägenhet,
förfalla i underligheter och sektväsen samt
förlora sin egentliga mening och betydelse.
Det måste därför bli strid. Men under
denna strid indrogs religionen i kulturens
egen utveckling, och därunder ha den
historiska religionens former upplösts.
Att nu fastbinda det nyvaknande
religiösa lifvet vid de gamla formerna kan
blott ge religionens anhängare sken af att
äga mindre vetenskaplig stränghet, ja
sanningskärlek. Äfven de ytligaste resonemang
mot religionen erhålla lätt relief, om de
kunna uppträda och kämpa för obestridliga
sanningar. Religionen kan aldrig få den
för en följdrik verksamhet oumbärliga
enkelheten, innerligheten och segerrika
öfver-tygelsekraften, om den binder nutiden vid
det förflutna, om den icke träder oss till
mötes i vår egen tids känslor, begrepp, ja,
ord.
Å andra sidan betyder en religionsfri
kultur i trots af all omfattning och
rikedom en olidlig flackhet och inre tomhet.
Kulturlifvet beröfvas sin medelpunkt och
förlorar mening och värde. Men
kulturarbetet sammansluter sig till omfattande
lifssystem, och i dessa framträder ett
ande-lif, som icke är en produkt af den blotta
människan. Inom vetenskap, moral och konst
framträder det såsom en öfverordnad plikt,
icke såsom ett faktum, och i religionen
upplefves det såsom en världsmakt. En
sådan religion får ej hos oss fria
människor bindas fast vid andras föreställningar,
får ej fördunklas genom mänskliga
van-ställanden utan måste stiga upp ur
ande-lifvets inre nödvändighet. »Grundligare»,
säger Eucken, »än all negativ kritik skall
religionens egen gestaltning ur andelifvet
drifva bort antropomorfismen, ja, rätt
förstådd är religionen den enda möjliga
vägen att undgå antropomorfismen, som eljest
obönhörligt håller oss fast.»
Denna universala religion ikläder sig
individuell gestalt i de historiska
religionerna. Just det individuella utgör deras
väsentliga styrka. Individualiteten nå de
genom sina stiftare. För dem är den nya
världen icke en matt förhoppning,
framträder icke i vaga konturer, utan är en
omedelbart upplefd verklighet, som fyller
hela deras själ. Med kunglig fantasi
skapa de ur lifvets virrvarr en enda bild,
hvilken i de klaraste grundlinjer och de
mest lysande färger bildar en ny värld.
Mot denna sjunker sinnevärlden ned till
sken och skugga. Detta skapande af en
ny verklighet är, menar Eucken, det största,
som skett i historien. Endast detta kunde
med trollmakt rycka människorna upp ur
hvardagslifvets tröghet och gentemot allt
motstånd förbinda dem i arbetet för ett
enda mål och åstadkomma eljest omöjliga
prestationer.
Problemet blir att hos religionerna klart
framhäfva hvad som är substans och hvad
som är omklädnad. För den karaktäristiska
religionen, som söker allifvet ej blott i dess
utveckling till en värld utan omedelbart
såsom ett helt, är detta lif icke en enda
religions egendom utan det gemensamma
målet och den gemensamma grundkraften hos
alla religioner. Men kristendomen är det
mest fulländade uttrycket för den absoluta
religionen. Den är detta till sin substans,
icke till sin nedärfda existensform, som
tvärtom fordrar en grundlig revision.
Ingenting har varit farligare för kristendomen
än dess förkroppsligande i lärosystem och
kyrklig organisation. Erkännandet af ett
system af trossatser och iakttagandet af en
viss yttre ordning har gjorts till
hufvud-saken och lifvet till något sekundärt.
Gentemot sådana sträfvanden finnes ingen
kompromiss. Ateisten tänker religiösare än
utilitaristen, som gör religionen till medel
för mänsklig välfärd. Ingen sanning,
allra minst den religiösa, kan behandlas
såsom ett yttre medel utan att förlora sin
mening. Där sanningen mottas utifrån
finnes intet själfständigt andelif. Frihet och
innerlighet äro oskiljaktiga. »Den som
icke tar frihetens faror på sig, den måste
med godo eller ondo äfven afstå från ett
sant personlif.» Tron kan blott uppta i
i sig det som är af tidlös art. Att göra
ett historiskt faktum till trons föremål
invecklar religionen i olösbara konflikter med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
