Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf af Geijerstam. Af Nils Erdmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillvaron, ingen hänförd yra, intet rus.
Där fanns i stället en af tårar beslöjad
blick, en med vemod blandad bitterhet.
Men hvad det kom an på var ej
lifs-uppfattningens ljusare eller mörkare färg,
utan den starka och innerliga
hängifven-het, hvarmed diktaren trängde in i
tillvaron. För att sjunga dess lof eller
uppsöka dess glädjeämnen? Nej. För att
lära sig förstå och älska den.
Kärleken till lifvet var för
åttiotals-generationen kärleken till kultur och
framåtskridande i så måtto, att
missförhållandena på alla områden — för mindre
gick det ej — letades fram och
granskades. Och sedan de synats i alla
sömmar, vridits och vändts på alla håll,
blefvo de utdömda. Kritiken var en
smula ensidigt nedgörande. Men hur
många anslag och uppslag gaf den ej
till en ny sakernas ordning. Och hur
villigt offrades ej den egna framgången,
vägen till en tryggad framtid af de med
känslan af sin missions helgd, sin fasta
tro och sitt lifspatos fyllda
reformatorerna. Deras skenbara pessimism, deras
eviga missnöje och deras ofta
pietets-lösa reformifver, hvad berodde de på
om ej på en allt utom själfvisk önskan
att förbättra och försköna lifvet -— på
en offervillig kärlek till det! Och så
blefvo de hvar och en i sin stad
lifs-tillbedjare.
En af dessa lifvets hängifnaste, mest
uppriktiga och andaktsfyllda offerpräster
var Gustaf af Geijerstam. Kring hans
namn har en stundom hård, i början
synnerligen hetsig, längre fram dämpad,
en tid nästan afstannad, men slutligen
åter, om ock stilla och vackert, här och
där uppflammande strid stått. Vid hans
nu så tidigt redda graf försvagas
åtminstone ett ögonblick det förvirrande
sorlet af hans gärning dömande stämmor.
När de inom kort göra sig hörda i
tystnaden blir det för att mäta vidden
och djupet af hans lifs imponerande
verk. . .
Alla ha vi i mer eller mindre grad
och mer eller mindre snart lärt oss, att
våra drömmars och vår längtans värld
är något helt annat än verkligheten —
eller bättre: att verkligheten är något
helt annat än vi drömt. Känslan däraf
infann sig hos åttiotalsförfattarna’
sällsynt tidigt — särskildt tidigt hos
Geijerstam. Jag vet inte hur det kommer sig,
men när jag för ett par år sedan läste
om Äktenskapets komedi, fick jag en
stark förnimmelse af, att dess hjälte,
lille Bob, fått en hel del af Geijerstams
själ. Så naiv som Bob egentligen är,
då vi stifta hans bekantskap, var väl
hans diktare ej, när han slog sina
första slag med novellerna i Gråkallt och
Strömoln. Men, jag kan ej hjälpa det,
äfven under de sista åren tyckte jag mig
i hans goda, varma, sökande och
spörjande blick se något af Bobs omedelbara
och enkla barnslighet, något af den
tyvärr så ofta gäckade trånaden efter
kärlek, förstående, sympati — efter denna
ideala och omöjliga vänskap, som ej
finns. Och det egendomliga är, att
trötthetens och besvikenhetens leda väl kunde
tala ur hans mun —- men blicken var
städse lika vacker.
Kanske gömdes häri hemligheten af
Geijerstams i alla skiften orubbliga
lifs-dyrkan. Kanske var det härur
pessimistens optimism kvällde fram. Och
kanske lät diktaren inspirera sig af Bobs
fromma och ömma naivitet till att trots
allt välsigna lifvet — för hvad det gaf,
ej för hvad det tog —, när han i
Lillebrors förtviflade och på samma gång
förhoppningsfulla saga skref sig fri från
sin egen sorg.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
