Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf af Geijerstam. Af Nils Erdmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs nästan epokgörande
samhällssatir Röda Rummet förkunnade
realismens — eller naturalismens riddare.
Det var ett af 1880-talets egendomliga
missgrepp att i denna impressionistiskt
målade tafla se en Zola-imitation. De
svenska bildstormarna drogo väl i
här-nad mot allt hvad de i ungdomlig ifver
och kamplust funno öfverlefvadt, utdömdt,
föråldradt i seder och bruk, etik och
estetik, sociala och politiska förhållanden.
De ville omvärdera värdena och skapa
en ny lifsåskådning. Men samtidigt var
det människor, de tecknade, varelser af
sitt eget kött och blod, en ny
människotyp, för hvilken konsten ej var mål,
utan medel att göra lifvet, som de
älskade, godt. Hvad det för dem närmast
kom an på var mindre en utsökt stil
och skildringskonst, än att för publiken
framlägga och afslöja en i lifvet
förkroppsligad tendens.
Lifvet i alla dess former blef deras
arbetsfält — först det yttre, sedan, när
de utvecklades mera, det inre. Flydde
de något, var det samhället. Och när
de hamnade i en ny miljö, var det ej i
poesiens från världen och människorna
förnämt afstängda elfenbenstorn, ej i
drömmens fantastiska konstruktioner. Ur
samhället gingo de att söka varelser af
en annan gestalt och art. Ur en
om-gifning, som de kallade en pesthärd,
för-därfvad och onaturlig, gingo de att söka
naturen.
Här vill jag ej uppehålla mig vid
alla de underbara inbillningsfoster, som
ordet natur manat fram. De äro legio,
och fast äran af att ha varit den förste
naturutopisten ju lär tillkomma Rousseau,
funnos de långt före honom. Säkert är,
att de alltid födas, eller nyskapas,
under tider af hög kultur, när — såsom
Kirn säger — »en högt utvecklad, vidt
utbredd kulturform för något samhälls-
GUSTAF AF GEIJERSTAM UNDER
STUDENTÅREN I UPPSALA.
lager icke längre är tillfredsställande, utan
kännes som en tryckande börda.»
Aldrig torde man i Sverige mera
agressivt ha ropat efter naturen än på
1880-talet. Hvad är Geijerstams lösen
i sina debutarbeten, om ej natur. Hvad
är det Erik Grane och pastor Hallin
vilja nå, om ej ett sundt och naturligt
ungdomslif, rätten att lefva i enlighet
med sitt jags, sin personlighets
skaplynne. Och hvad är det G.eijerstam går
på jakt efter i sina bondenoveller och
folkbilder, om ej en friskare, mera
ursprunglig, fastän råare natur, hvars
motstycke saknas i ett af kulturen
försva-gadt och snedvridet samhälle.
Med lektorn i En ungdomsdag fick
han själf en gång det infallet att fly
staden och vistas bland bönder och
skärkarlar. Och här tyckte han både att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
