Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaf af Geijerstam. Af Nils Erdmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att den skönaste klädnad blir ful på en
vanskaplig kropp.»
När Geijerstam ordar om den i
verket sig uppenbarande konstnären, menar
han icke, att det är graden och arten
af dennes etiska och estetiska
öfverläg-senhet som ger det värde. Nej, han
menar, att konstprodukten måste afslöja en
för sin andliga växt i ena eller andra
riktningen städse kämpande människa.
Det är lifskampen han vill se, det ärliga,
om än fåfänga och tröstlösa sträfvandet
mot nya ideal och lifsinnehåll, sak
samma om det lyckas, bara konstnären ej
står stilla, bara han drifves af ett aldrig
mättadt behof att vidga sin lifssyn.
Detta är teoriens innebörd. Den har
intet att skaffa med vår ställning till
konstnärens känslor och idéer. Den
söker intet människoideal, ingen efter
recept färgad och formad typ, utan en
personlighet. Och Geijerstam säger sig
kunna njuta af denna konstnärens helhet,
som han kallar det, »antingen jag
vördar, älskar och dyrkar eller hatar, afskyr
och bekrigar honom. Detta allt beror
ju på individuella tycken. Men diktens
hjälte vill jag ha till en man, icke till
en stympare, som gått och fuskat med
sitt eget lif därför att han är nog
blodlös att kunna lefva endast för att
fylla papper med ord eller dukar med
färg.»
Starkare kunna ej föreningsbanden
mellan skapelsen och skaparen betonas.
Ett sådant band har alltid existerat
mellan de verkligen store och deras dikt.
Se på Goethe, som i Werther, i Wilhelm
Meister, i Tasso gifvit oss skilda faser
af sitt själslif. Eller på Shakspere, hvars
Hamlet, Kung Lear, Stormen o. s. v.
för den som kan läsa äro yttringar af en
under lifvets gissel skälfvande, men af
dess slag härdad ande. Eller på Moliére,
som trots alla komiska förvecklingar i
misantropen Alcestes roll slungar ut sitt
hjärtas kval och sitt människoförakt på
scenen.
Innerligare än Geijerstam torde ingen
ha känt för sin i konsten gestaltade
människa. Så som han skildrar
henne — hvilket ju är på ett helt
annat sätt än Strindberg t. ex. och
Hei-denstam — blir hon i sällsynt grad ett
barn af hans eget jag. Det är hans
lifs-patos, hon förkroppsligar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
