- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
235

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Helleniska diktverk i svensk tolkning. Af Erik Hedén. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gammal men i sin föreliggande form är den
tydligt ung.

Utvecklingen från gammalt till nytt
skönjes särskildt klart i uppfattningen af
gudarne. Iliaden vimlar af gudascener,
skildringar af gudarnes glada lif och
upp-lifvande tvister på gudaberget Olympos, af
gudarnes ideliga uppträdande personligt
bland människorna. Dessa scener äro visst
ej ålderdomliga, tvärtom ser man tydligt
hur den skeptiskt ästetiska behandlingen af
gudarne, som diktfigurer småningom och
naturligt undanträngt den gamla religiösa
tron — ehuru diktaren för visso med
harm skulle tillbakavisat beskyllningen för
ofromhet. Men dessa scener ha uppväxt
ur eller fritt bildats efter mönster af gamla
myter. Just det tillfälliga, planlösa i
gudarnes ingripande är gammaldags.

I Odyssén är allt annorlunda.
Gudarnes styrelse är vida mer planmässigt
genomförd, dikten börjar med en
gudaför-samling, där det bestämmes hvad som skall
ske, och den afslutas i enlighet med ett
nytt afgörande i det stora gudarådet. Zeus’
makt som öfvergud är obestridd och
enigheten bland gudarne mycket större än i
Iliaden. Endast Poseidons hat mot den
fromme Odysseus bryter enigheten, det
hvi-lar också troligen på gammalt mytiskt
sammanhang mellan honom och hjälten.
Men samtidigt som gudarne behandlas med
större teoretisk aktning än i den tidigare
dikten, minskas faktiskt deras ingripande i
handlingen. De trona i upphöjdt majestät
fjärran från jorden, de användas när
författaren ej med mänskliga medel kan lösa en
händelsernas knut, men den lefvande
känslan af gudars och människors växelverkan,
den naivt realistiska kännedomen om
gudarnes lif och lidelser är tydligt stadd i
tillbakagång.

Dock med ett undantag: Odysseus’
be-skyddarinna, »strålögda gudinnan Athene»,
uppträder — utom just i Odysseus’ egen,
äldre, berättelse — mer genomgående och
mer öppet som hans medhjälperska, än eljes
hos Homeros någon gud skyddar en man.
Hon utför ställvis i hvarje småsak allt som
behöfs för hjältens framgång — något som
för nutida läsare afgjordt skadar det
ästetiska intrycket — och umgås med honom
personligen på det mest älskvärdt förtroliga
sätt. Diktaren låter henne själf uttala den
naturliga sympati, som binder henne, den

ERLAND LAGERLÖF.

mest grekiska af alla gudar, vid den mest
typiskt grekiske hjälten.

Grekiske — eller rättare joniske. Ty
medan man i Iliaden klarare skymtar
hjältediktningens aioliska ursprung (i
Thes-salien samt på ön Lesbos med
angränsande orter), är Odyssén en typiskt
jo-nisk dikt. Däraf förklaras dess mindr$
lidelsefulla och mer intellektuella färg.
Intrycket från jonernas djärfva sjöfärder och
upptäckter visar sig i dess vidgade
geografiska horisont och i hufvudpersonens
oför-vägna forskningsifver. Phaiakerna afbilda
det ideala joniska kolonisamhället.
Odysseus själf är den joniske hjälten i ren typ.
Han är lidelsefull som alla greker men
samtidigt vida mer behärskad, beräknande
än Iliadens hjältar. Han är modig i
yttersta grad men känner ingen plikt att
undvika försiktighetsmått eller sätta lifvet till
hellre än fly för en öfvermäktig fiende.
Han är en hellensk ädling med sitt stånds
ridderliga hederskraf men samtidigt listig,
hänsynslös, öfverlägsen i förställning på ett
sätt, som gång på gång väcker diktarens
egen öppna beundran.

Redan Iliaden, än mer alltså Odyssén,
står icke i början men i slutet af en
kulturepok. Det går en stämning af
gammalklok, lifserfaren resignation jämsides
med ungdomsfriskheten. Dikterna vittna
om en gammal kultur hos ett ungt folk.
Ständigt yttrar sig erfarenheten om
människans svaghet, om lifvets korthet och
vedermöda. Reflexion öfver lif, människor,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free