234 (Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Helleniska diktverk i svensk tolkning. Af Erik Hedén. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

För icke länge sedan hyllades den tämligen
uteslutande som de konservatives idealvärld.
Nu har man i den, främst naturligtvis i Jonien
och Athen, upptäckt en efter en nästan
alla de frihetsidéer, som fylla vår tid men
ännu ha långt till seger. Samtidigt ha
antikens stränga stil och organisationskraf
funnit samma genklang såsom motvikt mot vår
tids individualism, som de en gång hade
såsom motvikt mot sitt eget folks själfsvåld.

I själfva verket är det förvånande, hur
många af våra nutidsförfattare röja intryck
från Hellas. Heidenstam prisade i sin
ungdom den »lata antiken» och såg som man
intet skrämmande i tanken »att gå
baklänges till dess vi åter blefve hellener». Per
Hallström har flera gånger och senast i
Två legenddramer hämtat ämnen från
antiken. Strindberg, eljest så oklassisk, sjunger i
sin Blå bok II en lofsång öfver grekiskan,
visserligen främst som Nya testamentets språk.
Ellen Key har alltid stått fri från
dogmatisk antikförskräckelse, och hennes
Hellas-beundran blir ej mindre älskvärd därför
att den är mer ungdomligt ideal än
nu-tidsvetenskaplig. Ekelund, räknad som vår
hypermodernaste diktare, har dock left sig
éin i grekiskt tankelif mer helt än någon
annan nutidsförfattare. Ossian-Nilsson stred
i namn af Perikles’ Athen för sin
socialistiska imperialism och dundrar nu i namn
af Hellas och Rom mot »Barbarskogen».
Ästetisk antikkärlek röjer äfven Sven
Lidmans forngrekiska ämnesval.

Detta antikintresse är desto vackrare
som möjligheten för den, hvilken ej studerat
de svåra språken, att få ett verkligt
intryck af den antika poesins väsen hos oss är
ganska ringa. Vi ha stor brist på fullgoda och
tidsenliga tolkningar — icke underligt då
en verklig tolkare måste vara på en gång
vetenskapsman och skald, äga en vida större
förmåga att underordna sig en främmande
föreställningsvärld, än en öfversättare från
moderna språk behöfver, och samtidigt ett
poetiskt sinne, som förmår tillfredsställa just
vår tids skönhetskraf.

* *

Särskildt har denna brist gjort sig
kännbar i fråga om klassicitetens klassiska bok,
Homeros. Vi ha visserligen Johanssons
öfversättning, som nog är ett redbart
arbete och icke att helt förakta, men som

är afgjordt föråldrad, icke minst genom den
medvetna arkaism han troligen ärft från
Tranér och andra äldre öfversättare, och
hvilken emellanåt kan bryta ut i satser som
denna: »ty vår befrian det gall». Det är
därför synnerligen glädjande, att en man
med Erland Lagerlöfs vetenskapliga
anseende och redan förvärfvade rykte som
skicklig antiköfversättare gripit sig verket an.
Han har naturligt nog börjat med den
kortare, lättast tolkade dikten, Odyssén.

Man är numera bland de klassiska
vetenskapsmännen tämligen ense, att de
homeriska dikterna uppväxt på grundvalen
af en omfattande, muntligt fortplantad
sagodiktning, och att de flera gånger
utvidgats och samarbetats, innan de nått sin
nuvarande form. Att en af diktarne hetat
Homeros är mycket möjligt, men hvad han
diktat är mycket svårt att få något säkert
grepp på. Vanligen tillskrifva de, som tro
på hans tillvaro, honom stommen af
Iliaden, men denna stomme bär alldeles ej
någon ålderdomlig utan en jämförelsevis
sentida och utvecklad prägel. Att
Odyssén skapats af andra diktare än Uiaden,
antages samstämmigt. Den röjer sig själf
som den senare dikten. Lidelsen samt
prakt- och skildringslusten, som fyller
Iliaden, finns äfven här men har mestadels
fått en lugnare färg eller vikit för en
harmonisk målning af personer och lif, icke
minst i hvardagliga förhållanden.

Tydligare än i Iliaden kan i Odyssén
åtminstone ett äldre skikt särskiljas från
de yngre. Dikten börjar ju med
skildringen af Telemachos’ färd att spörja efter
nyheter om sin fader. Därpå skildras
Odysseus’ färd undan fångenskapen på
Ka-lypsos ö och hans vistelse hos de rika och
skeppskunnige phaiakerna. Hos dem
berättar han sina öden före ankomsten till
Kalypso. Detta är diktens första hälft.
Den andra innehåller Odysseus’ (och
Telemachos’) hemkomst samt hämnden på de
öfvermodige friarne, hvilka ansatt hans
trogna Penelope och plundrat hans hus. Af
detta innehåller tydligen Odysseus’
berättelse om hans tidigare irrfärder (9—12
sången) diktens äldsta del, det är en riktig
sagoberättelse i äkta stil, ehuru med
hel-leniskt verklighetssinne midt i det
öfverna-turliga. Äfventyren hos Kalypso och
phaiakerna förefalla yngre. Sagan om
hämnden på friarne kan nog till sin kärna vara

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1909/0261.html

		Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 / 234 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|