Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Helleniska diktverk i svensk tolkning. Af Erik Hedén. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med »hvadan och hvem är du själf?» Äfven
då han ej lyckats fullt så väl är hans
tolkning nästan alltid smakfull och god.
Formeln om morgonrodnadens uppgång: då
hon åter syntes, den tidigt födda,
rosenfingrade Eos, är ju ej fullt noga återgifven
med:
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
ty personifikationen, för grekerna så
karaktäristisk, är mattad ; men versen är i och
för sig särdeles vacker. Ett svårt stil fel är
det däremot att öfverallt ersätta Odysseus,
det både mest äkta och hos oss mest
brukade namnet på Odysséns hjälte, med det
italiska Ulysses. Hvad skall det också
tjäna till att kalla dikten Homeros’
Odys-sée, en ändelse som hvarken är den
grekiska eller den brukliga svenska eller den
latinska?
Men det vore orätt att komma med flera
småanmärkningar. Den som vet hvilka
otroliga — ofta hopplöst oöfverstigliga —
svårigheter det bjuder att öfversätta en enda
Homervers på en gång troget och poetiskt,
kan ej gärna klandra en öfversättare,
hvilken så väl som hr Lagerlöf genomfört det
väldiga verket. En både angenämare och
rättfärdigare sysselsättning är att prisa hans
förtjänster, hvilket bäst torde ske med
några korta utdrag.
Först alltså skildringen af Athenes
utrustning före hennes luftfärd:
Talade så och på fotterna strax, de ovanskliga
sköna,
gyllne sandalerna band, af hvilka hon sväfvande
bäres
lätt som en vindfläkt fram öfver haf och oändliga
jorden,
tog sin mäktiga lans med den hvässade spetsen af
koppar,
tung och stadig och lång, med hvilken hon kufvar
i striden
hjältarnes fylken, när vredgad hon är, den
väldiges dotter.
Därpå ett par inledningsrader till en ny
dag;
Solen sprang upp ur det glänsande haf från sin
nattliga hvila
åter på himmelens hvalf för att lysa odödlige
gudar
och de förgängliga människors ätt på den bördiga
jorden.
Den välönskan, hvarmed Odysseus söker
beveka den unga Nausikaas hjärta — och
lyckas alldeles förträffligt:
JOHAN BERGMAN.
Dig må de evige löna med allt som ditt hjärta
sig önskar,
skänka dig make och hus och beskära er båda en
ädel
sämja, ty icke en ädlare lott eller sällare gifves,
än när hustru och man, som hjärtligen älska
hvarandra,
sköta tillsammans sitt hus, ovännerna alla till
smärta,
men sina vänner till fröjd och främst sig själfva
till ära.
Ett litet prof på det osminkade språket
fiender emellan; en falsk getherde om den
till tiggare förklädde Odysseus, som
medföljer den trogne svinherden:
Här kan man säga minsann att ett skarn drar åstad
med ett annat;
sålunda parar en gud beständigt lika med lika.
Hvart skall med snuskegrisen du hän, du eländige
svinkarl ?
Vämjelig är han att se, den tallricksslickarn, den
tiggarn,
som skall i staden väl skrubba sig nu mot
hvar-eviga dörrpost,
medan om smulor han ber . . .
Slutligen en bild från Odysseus* och
hans mäns stora hämnd på friarne:
Men såsom falkar med stingande klor och med
krokiga näbbar,
hvilka från bergen sig lyft och slå ner på en skara
af fåglar;
dessa då hasta förskrämda mot jord från molnen.
däruppe,
dock förföljarne mörda dem grymt, ^ch icke är
motstånd
möjligt och icke är flykt, och människor glädjas
åt jakten ;
så de på friarne stormade lös och rundt om i
salen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
