Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Helleniska diktverk i svensk tolkning. Af Erik Hedén. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höggo dem ned utan hejd, och braket af krossade
pannor
mängdes med rosslingar hemskt, och på golfvet
flödade bloden.
Samtliga exempel visa, hur väl
öfver-sättaren lyckats återge originalets saftiga
poesi. Han är alltså att lyckönska till sitt
verk. Äfven förlaget förtjänar ett
erkännande ord för bokens mycket smakfulla
utstyrsel.
Lektor Johan Bergman har länge varit
känd som flitig antikforskare och varm
antikbeundrare. Samtidigt lefver han som
bekant ifrigt med i det brusande
nutids-lifvet. Hvad är då naturligare än att han
söker göra antiken — »denna kulturfyllda
tidsålder», för att låna hans egna ord —
känd och uppskattad af nutidsmänniskan?
Han har också utöfvat en oförtruten
verksamhet i denna riktning, förklarande och
öfversättande.
Nu bjuder han oss ett urval ur antikens
lyriska diktning; det omfattar både grekisk
och romersk lyrik, kan alltså ej bjuda mycket
af hvardera. Hvad som förvånar är att hr
Bergman, trots det öfverflödets bryderi han
känner inför antikens »oerhörda rikedom
af litterära skatter», funnit sig böra ge nya
tolkningar af flera förut öfversatta — och
delvis väl öfversatta —- dikter (se t. ex.
Centervall, Greklands och Roms litteratur
i urval och öfversättning).
Sitt populariseringsvärf omfattar hr
Bergman med lefvande hänförelse och lämnar
intet oförsökt för att öfvertyga
nutidsmänniskan om hur underbar och hur modern
antiken är. Nog skall man vara en
förhärdad skeptiker för att ej imponeras redan
af bokens inledningsord:
»Antiken — hur mycket ryms ej i detta
begrepp! Vapen och väldiga krig, underfulla myter
från österlandets religionsmättade atmosfär, klara,
genomskinliga, fria och djärfva tankar; — — —
Sokrates och Alkibiades, Kristus och Epikuros —
allt famnas i antikens vida värld. Denna värld
som mäter sin horisont med Atlanten och Indiska
oceanen, med det yttersta Tules fjäll och Saharas
lejonfostrande öknar . . . . >
Hvar enskild författare får i en liten
inledning sin verksamhet kort skildrad och
sin förträfflighet framhållen. Öfverallt sökas
beröringspunkter med nutiden.
Mimner-mos presenteras som »skaldeyngling»;
Tyr-taios krigselegier sägas för spartanerna ha
varit detsamma som psalmen för Gustaf
Adolfs soldater; Solon jämställes med Viktor
Rydberg samt något med Goethe och
Schiller; Anakreon kallas hellenernas Bellman
— hr Bergman har funnit samma
grundkänsla i den anakreontiska och den
bell-manska dryckesvisan, och det är ju mycket
naturligt för den som hyllar den kända
nykterhetslösen: rusdryck som rusdryck.
Dikterna ha försetts med titlar, skapade
af hr Bergman själf och följaktligen
mycket ståtligare än diktarne själfva skulle
kunnat forma dem. Namn och anspelningar
på antika förhållanden förklaras i noter;
det är ju alltid svårt att i dylika fall vara
uttömmande, men åtminstone förutsätter hr
Bergman icke för mycket hos sina läsare,
när han presenterar Aristoteles som
»tänkaren» och Plinius som »essayisten».
Antikens mindre njutbara sidor förstår han att
behagfullt öfverskyla med en lätt ursäkt,
såsom då han afbryter sin tolkning af
Pindaros’ »första olympiska ode»
(anföringstecknet är öfversättarens) med orden:
»resten förlorar sig i mytiska anspelningar».
Må blott ej, måste man önska, de läsare,
för hvilka noten är afsedd, få reda på hur
stor plats dylika »anspelningar» verkligen
intaga hos Pindaros, ty i så fall blir ju
skalden räddningslöst »förlorad».
Öfversättningarne präglas af samma ifver
att visa antikens diktning såsom
nutidsen-lig och beundransvärd. Stilens främsta
karaktärsdrag äro glänsande prakt och frisk
nydaningslust. Den sista visar sig t. ex.
däri att ofta epitetet återges med
preposi-tionsuttryck såsom då Sapphos åkallan:
skimmertronande (nOLxMftpovs), odödliga
Aphroditel öfversättes: »Till din tron,
odödliga Aphrodite, går min bön» o. s. v. Både
för modernitetens och välklangens skull har
hr Bergman i en del dikter infört rimmet,
samtidigt som han dock oftast sökt bevara
den klassiska metern.
Vi äro härmed inne på den gamla
tvistefrågan, om antika dikter skola återges
på egna eller moderna versmått. Frågan
har fått ett nytt läge i vår tid, då man
börjat allvarligt angripa rimmets
allenaväl-de, bl. a. tydligen därför att det gör sinnet
för rytmen mindre fint. Men frånsedt detta,
hvilar frågan ytterst på grundspörsmålet:
skola vi i. främsta rummet söka göra
antiken känd sådan den är, äfven med risk
att nutidens beundran blir mindre än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
