Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Salvador Rueda. En lagerkrönt skald. Af V. E. Lidforss. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty ingenstädes träffar man ett folk, där
dessa egenskaper äro mera medfödda än
hos spaniorerna, i alla samhällsklasser, och
något så oerhördt plumpt, som det uttryck
Swinburne i våras tillät sig på ett ställe
i sitt dramatiska fragment The Duke of
Gandia, skulle för en äkta oförfranskad
spansk författare helt enkelt vara
otänkbart.
Alla dessa småstycken kunna icke nog
kraftigt rekommenderas åt den, som vill få
en föreställning om eller uppfriska minnet
af spansk natur och spanskt väsen. Huru
de uppskattas af landets egna barn, därpå
tjänar till ett bevis bland många det, att
Echegaray skall i sin förtjusning hafva
lärt sig El mantbn de Manila utantill.
För min ringa del skulle jag måhända
hafva föredragit La jota\ det är en
dansmelodi, ursprungligen hemma i Aragonien
och därifrån spridd till det öfriga landet,
där dess välbekanta toner öfverallt locka
ungdomen till dans. Men melodien
saknade ord, och dem har nu Rueda diktat
till den på ett så makalöst sätt, att, om
man ej kände rätta förhållandet, man skulle
tro musiken hafva satts till orden, och ej
tvärtom.
* *
*
Det dröjde sedan många år, innan
Salvador Ruedas namn åter vardt synligt i
• bokmarknaden, och under tiden hade han
hunnit mogna till man. Förut hade han
kunnat sjunga med den unge svenske
skalden Carl Snoilsky:
Jag tröttar ingen utöfver höfva
med tomma fraser från drömmars hem;
jag sjunger endast hvad jag fått pröfva
med mina sinnen, de sunda fem.
Men nu hade hans syn på tingen
blifvit en annan, och hans poesier hade
undergått en märklig förändring så till
innehåll som till form. Blicken stannade ej
längre vid blott åskådning, utan fördjupade
sig och trängde fram till ideerna, på
samma gång som hans friska lefnadsmod hade
växt till sig och var starkare än någonsin.
Skalden har ock själf fattat sin ställning
ganska klart, då han därom skrifver (i ett
bref af den 12 dec. 1907): »Min litterära
alstring är en protest och en motvikt mot
pet nuvarande förfallet (decadencia) hos
denna ungdom, som i allmänhet — lik-
som den amerikanska ungdomen, med vissa
undantag — endast efterbildar den löjliga,
blodfattiga och lungsiktiga poesien af
Mallarmé, Verlaine, Laforgue och alla de
impotenta bland den franska racens
bortby-tingar, utan kraft eller styrka eller höga
idealer. Många af dessa den franska
efter-bildningens neurasteniska unga män hata
af hela sin själ min liflighet, som är så
våldsam som en öfversvämmande flod, ty
de skulle vilja, att jag, liksom de, vore
en poesiens förvekligade androgyn. Ack
nej, nej, nej! hällre dö! jag vill besjunga
människokraften och allkraften (la fuerza
universal) och allt det stora i lifvet, som
har en hög idealitet och stark
öfversinn-lighet.» Som ett prof på hvad detta
innebär, må det tillåtas att här bifoga en
öf-versättning — svag genom förlusten af
rim, men dock gifvande en återklang af
originalets tanke — af Ruedas
Uppståndelse.
Uti de torra frönas grafvar slumrar
det gyllne ax, de dunkelröda rosor,
och uti puppans formlöst mörka hölje
sig gömmer hvad som en gång blir en fjäril.
Gud med det ljus, som utgår af hans händer,
uppväcker lif i grafvens moderssköte,
och väsenden och ting, som därur utgå,
tillvaro få utaf hans allmaktsstämma.
Han säger: klappa! — hjärtats slag begynna;
han säger sjung! — och nästets fåglar kvittra;
kläd dig i grönska! — palmens krona höjes!
från is er frien! — floder börja strömma;
stån upp igen! — och fältens skördar vagga,
tro, älska! — och då tändas mänskosjälar.
Så uppsmälter hans vulkaniska fantasi i
rimmets och rytmens degel världens och
lifvets mest skiftande företeelser, för att ur
dem alla utdraga den visdomspärla, som
hvar och en af dem gömmer, om man
blott har konsten att hämta fram henne.
Skalden har ock själf blifvit medveten om
sin höga kallelses vikt och värde; han har
ej fått den för att lysa upp sin egen
personlighet, utan för att vara en benådad
siare för sitt folk, och, när han betitlat
sina senaste böcker Fuente de Salud
(Hälsokälla), Trompetas de brgano
(Orgeltrumpeter) och Lenguas de fuego (Eldstungor),
så har det skett icke af idiotisk fåfänga,
utan med den ödmjukaste känsla af den
ansvarighet, som det medfört att ha fått
en mission att uppfylla, den han själf
säkert anser som helig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0309.html
