Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under inspirationens hastigt flygande
stunder för att sedan ändra ytterst litet. Så
har Strindberg icke alltid arbetat. Jag
erinrar blott om Mäster Olofs olika
versioner.
Om därför icke alla delar gå samman
till ett fullödigt sceniskt verk, så äger
»Sista riddaren» dock sin gifna rangplats
i Strindbergs produktion genom sin
inneboende nationella poesi och sin som alltid
skarpa och snabba replikföring. Härtill
kommer att de flesta karaktärerna äro
mycket lefvande utmejslade, om också deras
psykologiska utveckling på grund af
dramats tekniska brister icke alltid blir lika
fullgången. Till en viss grad bottna alla
fel i hjälten själf, som icke är en af de
mest tacksamma scenfigurer, ehuru en
utveckling alls icke saknas hos denna
poetiskt vackra och nobla människa, dock icke
lika vek som herr Palmes framställning.
Allra mest orätt gör man nämligen
Strindberg med den förebråelsen att hans Sture
är för god och naiv, i synnerhet om man
kort förut beskärmat sig öfver författarens
onda och bittra personer.
Med sin rubrik »Sista riddaren» har
författaren just angifvit styckets skära och
vackra poesi, denne författare som vid
sidan af en genial konception af lifvets och
naturens mest sammansatta fenomen äger
barnets hela oemotståndliga sinne för den
enkla och ursprungliga känslan, lifvets
ogrumlade källa.
»Sista riddaren» får därför i själfva
stämningen ett släkttycke med »Påsks»
fromma poesi och »Svanehvits» subtila
sagovärld. Strindberg har för öfrigt här
uteslutande följt historien, d. v. s. han har
som historisk skald gifvit en koncentrerad
och personlig bild af riksföreståndaren.
Sten Sture lämnade verkligen efter sig det
vitsordet, att han under dessa splitets
tider aldrig fläckat sitt minne med en dålig
handling. Detta låter ju högst kuriöst för
dem, som äro födda skeptiker gent emot
en naiv hjälte.
Strindberg har emellertid haft blicken
öppen för Stures egenart, då han gifvit
honom en konstrastfigur i den unge Gustaf
Vasa, som blifvit en klassisk gestaltning af
en ung svensk Hetsporr. Bland de öfriga
personerna framträder Hemming G ads
spirituella figur och den alldeles monumentalt
hållna renässansprelaten Gustaf Trolle. De
kvinnliga rollerna äro mera skisserade, ehuru
Kristinas vackert tänkta gestalt under sista
akten växer ut till en mera heroisk och
själfständig personlighet.
I bokform föreligger nu äfven den andra
länken i Gustaf Vasa-trilogien,
Riksföreståndaren, den omedelbara fortsättningen
af Sturedramat. Boken är försedd med
ett företal, där Strindberg förklarar den
egendomliga scenanordningen. Allt går
igen på det viset, att alla bilder från »Sista
riddaren» uppträda i omvänd ordning.
Denna kontrapunktiska form är nämligen lånad
från musiken och förut använd i det sista
Damaskus-dramat. Onekligen vinnes
härigenom en viss enhetlighet, som dock
mycket lätt kan bli enformighet. Som verket
nu gestaltats gör det ett intryck af
variationer öfver ett gammalt tema, som i
musiken kunna vara underhållande nog,
förutsatt att instrumentationen är gjord med
stor teknisk bravur. Men det är tyvärr
alls icke fallet här. »Riksföreståndaren»
är i grunden ett synnerligen snabbt och
löst hopkommet alster, som saknar såväl
en ordentlig hjälte som handling. Det torde
också öfverstiga mänsklig förmåga att skildra
Gustaf Vasa genom tre skådespel, så att hans
figur oafbrutet fängslar oss. »Sista
riddaren» gaf, som sagdt, en liflig och originell
bild af hans unga vilja och brinnande
hänförelse för sitt land, »Gustaf Vasa» ger en
öfverlägsen karaktärsskildring af
landsfaderns monumentala härskaregestalt,
»Riksföreståndaren» söker hålla medelvägen utan
att belysa någon ny sida. Trilogien är utan
tvifvel en stor form, men den bör gärna
uppbäras af en grundtanke, som i antikens
dramer. Återigen erinras man om
Shakespeares äldre historiska skådespel: en
uppvisning på scenen af kungar och krig.
Hela den tid som »Riksföreståndaren»
behandlar är ju fylld af belägringar och
träff-ningar, men dylikt kan icke verka tragiskt
eller äga ett allmänmänskligt intresse, om
det också möjligen skulle lämpa sig till ett
slags bättre folkskådespel. En enda ny
konflikt bryter in öfver Gustaf Vasa:
kampen mellan släkt- och fosterlandskänslan,
och här får skådespelet en något djupare
klang.
Strindberg har sökt fylla ut bristerna
genom att ägna sin uppmärksamhet åt
andra personer. Så dominera i första
akten Gustaf Trolle, som till läsarens förvå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
