Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru öfverflyttad på den historiska
realitetens mark. Därför efterlämnar synen
eller läsningen af dramat ett intryck af att
ha varit samman med goda, intelligenta,
nobla människor, som dock slutligen lärt
sig att misströsta om hela mänskligheten.
Här ligger verkets tragik och samband
med upphofsmannen, som, trots allt annat
han är, också kan känna sig som den Sista
riddaren!
Styckets rent dramatiska egenskaper nå
ej upp till dess poetiska nivå.
Själfva exposén utmärker sig för sin
välberäknade gruppering af personer och
dramatiska stegring, i någon mån
erinrande om Gustaf Vasas berömda
inlednings-scen. Hela intresset koncentrerar sig kring
utgången af riksföreståndarvalet, allt är
nyfikenhet och spänning, de goda nyheterna
börja hopa sig, och mörkret kommer blott
från Natt och Dags originella (men på
Dramatiska Teatern svagt spelade) gestalt,
som erinrar om den fruktansvärda risken
att vara sitt folks höfvitsman i dessa svåra
kristider. När därför ändtligen Stures ljusa
och väna yngligagestalt visar sig, förebådad
af Hemming Gads hänförda åkallan, blir
han af gripande verkan, och första aktens
kulmen är nådd.
Redan från första ögonblicket samla
sig molnen öfver den unge
riksföreståndarens hufvud, men fylld af sin ljusa
seger-tro låter han intet fördunkla sitt starka
hopp. Liibecks sluga och farliga välde
dyker upp: med Herman Israel, frågan om
Sveriges eller Danmarks öfvervälde
skymtar bakom den gamle Trolle och hans
son.
Denna durstämning återvänder
ironiserad och med en litet dunklare nyans i
den andra akten, där Erik Abrahamson
uttalar sitt eviga »man kan aldrig veta»,
och där Hemming Gad ledsnar på den
politik, som vill segra med öppenhet och
inte med ränker.
Den dramatiska spänningen får sin
näring af Gads uppgörelse med Sten Sture
och af väntan på ärkebiskop Erik Trolle,
som icke åtföljer Stures inbjudan. Men
denna aktens första tablå är icke skrifven
med någon större dramatisk rörlighet, och
den visar faran att börja med en stark
exposé, när man icke fullföljer alla dess
uppslag med en oemotståndlig scenisk
konsekvens.
Den andra tablån däremot är ånyo på
höjden.
Här blottas Liibecks stora intrigspel
på den politiska världsmarknaden, och nu
följer dess erbjudande å påfvens vägnar
af kungakronan till Sveriges
riksföreståndare. Sten Sture har sin stora kamp och
frestelse, men han kan inte, ty »en Sture
mottager aldrig en krona».
Knappt har hans ord fallit, innan han
ånyo står inför frestelsen, då Gustaf
Eriksson instörtar med underrättelsen att
ärkebiskopen låtit skjuta efter honom, som ville
mäkla fred.
Den tredje akten betecknar den stora
kampen mellan Sture och Trolle, staten
och kyrkan, Sverige och Danmark, och
på ett lysande vis har Strindberg ånyo
visat sin förmåga att låta två representanter
för olika lifssyner drabba samman under
en ständigt växande stegring och med
repliker flygande som raketer. Utgången
är klar: Sture upptar kampen med
ärkebiskopen. Men just därför blir den fjärde
akten en sådan fullkomlig
öfverloppsgär-ning. Den skildrar Stäkets stormning.
Men detta är blott en sådan yttre
historisk händelse, som ofta nog förekommer i
Shakespears äldre kungadramer men som
ej hör hemma i ett modernt psykologiskt
historiedrama. Om icke möjligen
Hemming Gads person kunde ha dragits i
förgrunden, borde hela akten ha ingått som
en enda replik i den följande
framställningen.
Den sista aktens första tablå är
kanske rent poetiskt dramats mest
stämnings-fyllda parti, men den sceniska illusionen
störes i betänklig grad af Mätta Dyres
ändlösa profetia, och det är öfverraskande
att hos en sådan rutinerad dramatiker
påträffa en dylik primitiv och förlegad
teaterteknik. Äfven sluttablån är gripande,
ty det var nödvändigt att visa utgången
af den siste Sturens kamp mot danskt välde
inom och utom landet.
Det torde egentligen vara Strindbergs
arbetsmetod som ligger i vägen för ett
fullständigt utarbetande af ett historiskt
skådespels oändligt invecklade maskineri.
Ty ett dylikt kan knappast ända in i
hvarje detalj sammansättas i hjärnan utan
kräfver omarbetning och retuschering af
själfva den nedskrifna texten. Men
mästaren berättar ju, att han skrifver ned allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
