Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den utvecklade människans vilja», skrifver
han, »är väsentligen riktad på målet. Man förstår
ingenting af lifvet, om man aldrig gått i de stränga
målens tjänst. Endast från fontänerna på deras
hårda borggårdar spruta maktens höga smala
glädjestrålar. Endast de gömma lifvets osynliga
hemligheter, de lära oss att känna viljan, men
dagdrifva-ren förstår intet af hvad som rör sig, växer och
fullbordas framför hans ögon. Människan vill
innerst dricka lust blott ur sin vilja. Och af viljan
ärans tjusning. Men öfver det goda, som tillfallit
människan utan hennes verksamhet, känner hon
gärna passivitetens melankoli. Hvarpå beror den
öfvermättnad, leda och svårmodiga tomhet, som
ofta följer skönhetens egen njutning, om ej därpå
att vi ej själfva frambragt denna skönhet 1 Blott
viljans skapande ger samvetsfrid. Världens
vårljusaste landskap, människornas djupaste verk lämna
oss torra och likgiltiga, om vi intet ha att ge
tillbaka och visa upp en stolthet, som kan mäta sig
med deras. Dödslängtan är njutningens kvalmiga
bottensats. Och ju mer kärlek en människa gifvit
de ting, som evigt förbli yttre och främmande för
själen, dess mindre blir hon själf: till slut
försvinner hon nästan alldeles. Men viljan bygger upp
vårt lif liksom den byggt de luftiga gotiska
katedralerna med deras pelares smärta resning och den
svala lättheten i deras höga hvalf. Det är dess
egendomlighet att sträfva mot alltjämt större, mer
bestående och omfattande mål och att för detta
offra den bräckliga varelse, i hvilken den bor.
Endast offret består. Babels torn är det första
mänskliga i historiens skymning. Hur vacklande och
strax uttröttad än vår uppmärksamhet är. har den
likväl sammanfogat den odling, som höjer sig
omätligt öfver synkretsen för den enskildes små ögon,
och vetenskapen, konsten, uppfinningarna vittna i
sitt fina, fasta, utomordentligt invecklade
sammanhang om dess seger öfver kaos. Den förgängligas
vilja till sitt beståndande verk öfverlefver smärtan,
tröttheten, tviflet och bränner sig igenom det
oändliga mörkret. Det synes, säger i antik anda
Quin-tilianus, ej gifvas någon annan tröst för döden än
den utöfver döden gående viljan. Ännu lysande
stannar den öfver vår graf — astrologiens stjärna,
som var människans öde.»
Jag tror, att den svenska litteraturen
äger få lika själfulla prosadikter.
Man kommer att tänka på Oscar
Le-vertin. Landquists levertinism är dock af
sin säregna art. Det är mera af germanskt
svärmeri i denna, under det Levertins egen,
sådan den möter i många af hans
prosaverk, genom sina fasta konturer, sin
klarhet och esprit innehåller ett omisskänneligt
galliskt element. Men gemensamt ha båda
den enhet af stämningsmättad intuition och
— om det gäller — logiskt skarpt förstånd,
som väl är den bästa resurs, en
skriftställare på detta mellanområde mellan dikt
och vetenskap kan besitta. Också framgår
det af Landquists karaktäristik af mästaren
Taine — som, äfven han, ägde dessa båda
»härskande förmågor» — huru högt han
själf skattar deras enhet. Det är ett
glädjande faktum, att vi åter äga en löftesrik
litterär talang af den antydda dubbelarten.
Om Landquist blir i tillfälle att
ytterligare odla denna och koncentrerar sig på
stora uppgifter, ser jag icke något hinder,
att han till sist skall kunna skänka oss
mästerverk. Ge oss en Taine- eller, än hellre,
en Nietzscheframställning! Qui vivra verra.
Ut från den hufvuduppfattning af
föreliggande arbete, som jag antydt i det
föregående, blir det nästan likgiltigt,
huruvida det vetenskapliga innehållet i
detsamma är på pricken riktigt eller icke. Att
arbetet äfven ur vetenskaplig synpunkt är
förtjänstfullt är jag dock den förste att
erkänna. Men liksom Eucken, hvilkens namn
nu lanceras världen rundt — ungefär som
hans antipod Nietzsches för ett par decennier
sedan — icke är någon ren vetenskapsman,
utan en förkunnare, en anmanare och
upp-fordrare till högre lif, så är icke heller hos
Landquist det rent vetenskapliga intresset
det enda, utan med detta förmäler sig ett
konstnärligt och artistiskt. Men det kan
icke nekas, att han dessutom vill något
med sitt viljeverk; detta är dess etiska
moment. Arbetet blir allt fylligare och
konkretare ju längre framställningen
fortskrider och ter sig till sist som en analys
af hela den mänskliga personligheten.
Det är för dennas och den personliga
individualitetens rätt och helgd och
höjd-het öfver alla densamma till synes
undertryckande och kufvande makter, som han
önskar slå ett kraftigt slag. Det hela
löper, om man så vill, ut i personlighetskult
och nietzscheanism: »individualiteten är
historiens mål». Men författaren banar sig
väg till denna tes genom en serie af
undersökningar af så stort intresse och så
mycken liffullhet, att man tycker sig ha
känning af ett slags idédrama/ I vår
psy-kologisk-filosofiska litteratur ha vi förut
ingen så ingående framställning af de
högaktuella problemen om individens
förhållande till fakta sådana som naturomgifning,
ras, arf och social miljö. Denna del af
arbetet, jämte den om viljans förhållande
till affekterna och passionerna (»lidelserna»),
är jag för min del benägen att sätta främst,
trots att den i öfvervägande grad har
karaktären af ett referat. Att den lämnar en
mångsidig inblick i det hithörande
invecklade problemet är visst. Och hvad kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
