Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl, i ett fall sådant som detta, mera
begäras?
Ej så lyckad tyckes mig författaren vara
i sin analys af själfva viljefaktumet och i
det resultat, hvari hans behandling af
friheten utmynnar. Såsom »det egentligen
centrala och för viljan säregna» fastställer
han beslutet. All vilja är dock icke —
den invändningen kan göras — en
beslutande vilja, och beslutet, då det
förekommer, är snarare en för-akt i förhållande
till den genom beslutet definitivgjorda
viljan, än denna vilja själf. Det psy-
kologiskt exakta fastställandet af viljan
synes fordra, att man i främsta rummet
karaktäriserar den som en subjektets
eller det konkreta jagets riktning på ett
mer eller mindre klart föreställdt mål
(»viljeobjektet»), hvars förverkligande just
utgör viljans innehåll eller det, denna vill
(tillsträfvar). Viljan blir då en af en
mångfald af förutsättningar (»motiv») betingad
funktion, något som författaren naturligtvis
icke förbisett. Denna
motivationsbestämd-het utgör ock den psykologiska
determinismens sanningskärna. Nämnda
determinism kritiseras emellertid af Landquist,
men, synes det mig, endast i vissa sina
former, på grund hvaraf kritiken ej blir
afgörande. Det må vara sannt, att man
icke får öfverflytta och operera med det
mekaniska orsaksbegreppet inom
själslif-vets område, men om ock
psykomekanism en är en blott fiktion, så behöfver
psykodynamismen icke vara det. Tanken
om psykisk kausalitet kan själsvetenskapen
icke uppgifva. Enär nu alla psykiska fakta,
ur skeendets och orsakssammanhangets
synpunkter, äro funktioner (»Vorgänge»), så
måste kausaliteten i fråga till sist framstå
som — låt mig säga — en funktionell
dynamik. Äfven de konkreta
viljeyttringarna äro funktioner af en dylik
komplicerad orsaksordning och för såvidt
alltigenom determinerade. Under sådana
omständigheter kan man knappast kategoriskt
påstå — såsom författaren gör —, att
viljan är en nyskapande makt. Ur en
synpunkt snarare skapas den än skapar. Men
man kan, ja måste vidga perspektivet.
Att nyskapelser försiggå på själslifvets
område är obestridligt, ett förhållande, som
särskildt Wundt har stor förtjänst af att
ha utredt. Hvad som nyskapas är själslifvets
innehåll. Genom dessa »Neuschöpfun-
gen» blir emellertid personligheten själf
»schöpferisch», och detta är väl det
betydelsefullaste förhållandet inom hela det
psykiska lifvets utveckling. För fenomenet
i fråga har ock Landquist, som antydt,
öppen blick, men han synes mig i någon
mån hypostasera viljan som en abstrakt
princip, då han anser att den är
»verksam», »en aktiv princip», en »nyskapare»,
o. s. v., under det att det tydligen är
personligheten i sin konkreta helhet — af
hvilken viljan är en speciell funktion —
som är denna ur en synpunkt frambragta
eller skapade, ur en annan aktiva och
skapande makt.
Landquists definition af friheten vill jag
ej heller utan vidare acceptera. Friheten
är, enligt honom, jagets makt att
förverkliga sina ändamål. Jaget kan dock
förverkliga ändamål utan att göra det på ett
fritt sätt. Sättet för
ändamålsförverkli-gandet är alltså mera afgörande för
frihetens vara eller icke-vara, än den
faktiska förmågan att förverkliga. Landquists
frihetsbegrepp innebär en blott
viljeteleo-logi. Men det fullgångna frihetsbegreppet
måste innebära något mera än detta. Det
innebär naturligtvis teleologi — äfven det
— men frihetsteleologi. Jag kan
emellertid här icke gå närmare in på detta. Det
är teoretiskt omöjligt att häfda friheten,
om man för öfrigt icke nöjer sig med ett
frihetens skenbegrepp, såsom Landquist
och många med honom göra. Frågan är
dock om man icke kan lancera ett eller
annat öfverteoretiskt frihetsbegrepp och
betrakta friheten som ett personlighetens
värde- och rangattribut. Man kommer här
att tänka på Kant. Att hans frihetslära
föga är uppmärksammad i Landquists
afhandling kännes onekligen som en brist.
Och äfven den Boström-Sahlinska
frihets-läran borde väl icke lyst genom sin
fullständiga frånvaro i detta svenska verk.
Landquist tänker högt om den
mänskliga personligheten, särskildt »den stora
människan», geniet. Detta sammanhänger
med att han »öfver allt annat vördar
mystiken i tillvaron». I såväl viljans
beslut som geniets skapelser ingår enligt
honom ett mystiskt element. Ej
inkonsekvent är för öfrigt att han, som framhållet,
anser individualiteten vara »historiens mål».
Men det är en smula öfverraskande, att
Landquist, som visar sig ha så omfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
