Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Elsa Lindberg-Dovlette. Af Helena Nyblom. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de turkiska kvinnorna, och hur fina och
själfulla äro de inte!
Yi tänka oss vanligen turkinnor som
sömniga, likgiltiga, osympatiska varelser,
hvilka lefva sitt haremslif i dåsig
bekvämlighet, endast sysselsatta med att sköta sin
skönhet och fodra sina lekamliga behof.
Och nu se vi plötsligt med ömt deltagande
på dessa innestängda, skygga varelser och
lära känna deras hjärtelif och själsbehof.
Man kan t. ex. knappast tänka sig en mera
rörande historia än den om Sackra, som
är gift med den gamla, blinda och goda
mannen, och hvars unga hjärta blir
upp-fylldt af en plötslig brinnande kärlek till
roddaren, för hvars skull hon uppoffrar sitt
hem, sin trygghet, hela sin existens, utan
att så mycket som mottaga hans tack, för
hvilken hon lider allt detta.
När man undantager den första
historien om mulattskan, som fick ett
negerbarn, fastän hon var gift med en gammal,
hvit man, hvilken berättelse gör ett visst
humoristiskt intryck, så innehålla alla de
andra berättelserna om turkiska kvinnor en
mera eller mindre rörande tragedi. Det
är historien om kvinnohjärtan, som tråna
efter verklig kärlek, och där de tro sig
finna den kunna uppoffra allt för den.
I alla dessa skildringar är samma fina
målaröga vaket, observerande alla detaljer,
som kunna bidraga att kasta ljus öfver
situationen, men inte fotografiens döda, svarta
och hvita skuggningar, utan lifvets alla
växlande, glödande, skälfvande färger.
I Elsa Dovlettes första bok, Anne-Lis,
ser man redan hennes stora talang att måla
med ord och känner hennes poetiska
uppfattning af naturens syner, men som helhet
står den dock betydligt tillbaka för boken
om Konstantinopel. Första delen af Anne-
Lis, där barndomshemmet skildras, och
hennes lif hos den försupne fadern, är
skrifven med en kraft och ett allvar, som
i vissa scener påminner om Björnsons
berättelser, utan att dock på något sätt vara
efterhärmade. Däremot är den senare delen
af boken, som behandlar lifvet bland
konstnärer och Anna-Lis’ kärlek för den
berömde och egoistiske skulptören, en hel del
svagare och inte fri för ganska mycken
sentimentalitet. Allt eftersom berättelsen
framskrider, liknar den andra romaner med
besläktadt innehåll. Här finnas dock också
konstnärliga detaljer, som t. ex.
beskrif-ningen på blommorna i den eleganta
salongen och Anne-Lis’ berättelse om sina
rosor. Dock intaga dessa detaljer en väl
stor plats i ramen och verka därför något
tröttande.
I boken om Konstantinopel har Elsa
Dovlette funnit ett stoff, som passar hennes
skaplynne. Hon är inte här hänvisad till
det begränsade utrymmet af en liten
Stock-holmsnovell, men kan låta sina målarögon
se ut öfver »två världsdelar och trenne
haf», där de möta tusen och åter tusen
underbara, främmande, bländande syner,
hvilka hon vet att återgifva med den
objektiva ro och den konstnärliga afvägning,
som fordras för att klargöra det för oss
andra.
Det är en egendomlig och betydande
eröfring för Sverige att bland sina unga
författare kunna räkna en så originell talang
som Elsa Dovlette, hvilken riktar oss med
bilder och berättelser från en annan
himmelsfär och dock skrifver sitt svenska
modersmål så sällsynt klart och lefvande.
Hvad månne hennes nästa bok skall
afhandla?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
