Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog- hand om mig från början, då jag
kom till Rom som en tjugu års dum
pojke och kastades midt in i allt
målare-kif och alla afundsränker, allt skråfvel
och braskande och efifektjägeri, som år
mig så främmande och så vidrigt. För
mig gåiler det affekt, men inte effekt.
Kan jag inte måla själar, kan jag inte
skildra det sköna i lifslefvande lifvet som
det är, utan tillgjorda fukter, dä kunde
jag lika gärna ha blifvit skomakare som
min far. — Här, ser du, har jag tecknat
in en hvit häst, som stegrar sig — han
ger lif åt taflan, tycker jag, och pekar
liksom framåt mot hufvudgruppen — och,
vet du, hvems den vackra hästen är? Det
är din.»
»Min? Jag har ju ingen häst, bara
en mula.»
»Jo, det är din ... på taflan. Ty
här pä denna tomma plats bakom hästen,
där skall du stå — kejsarens sköna
syster, som nyss suttit af och vänder sig
upp mot sin ystre springare, som om
hon ville säga: »Hvad kommer åt dig?»
»Vill du verkligen måla af mig?»
utbrast Caterina glad.
»Visst vill jag, det är därför jag bedt
dig komma i dag», sade Domenico och
lade åter in skissen i portföljen. »Det
kom på mig som en feber i går, att jag
måste ha dig med pä fresken här, om
den skall kunna bli till något ... då har
jag alla mina kära omkring mig här i
kapellet och dig, mitt allra käraste hjärta,
midt ibland dem. Du skall bli det vänaste
på taflan, solen som lyser upp den, och
för att din skönhet skall stråla så
mycket härligare, har jag tänkt ställa dig
bredvid den fule Francesco; och Guido
som var så vacker i sin ungdom, att
han alltid fick stå modell till änglar i
mäster Lodovicos verkstad, honom har
jag också försökt göra ful, fastän det
svider i mig. Han är min käraste vän
och kamrat, den af de nutida målarna,
som jag helst skulle vilja bli värdig att
en gång uppta en täflan med.»
»Så tungan löper på dig!» skrattade
Caterina. »Jag får ju knappt fram ett
ord. Jag trodde inte, att du kunde tala.»
»Hvarför det?»
»Därför att mitt fönster bara ligger
några alnar från marken och jag så väl
kunde ha hört allt hvad du sagt i
förrgår kväll — om du hade sagt något.»
»Jag vågade inte.»
»Det hade inte varit farligt . . . mina
föräldrar sofva inåt gården.»
»Ja, ser du, jag är nu så där trög
och svår att få i gång . . . men då jag
väl kommit i farten, stannar jag aldrig.
Så är det då jag arbetar också. Då man
förelägger mig en uppgift, går jag länge
och tänker och grubblar och rör inte en
pensel på länge. Men då jag väl börjat,
glömmer jag både mat och dryck. Det
var därför Antonio Carracci, dä vi
arbetade tillsammans i Farnesepalatset i
Rom, gjorde spe af mig och sade, att
jag var trög som en oxe. Men hans
onkel, min käre mästare Annibale, tog
mig i försvar och sade: »Ja, han är en
oxe, vår Domenichino, men den oxen
plöjer den fruktbaraste jord, som en
gång skall ge konsten rik näring.»
»Nej, sade han det? Du skall
således en gäng bli en stor och berömd
målare, som det kan vara en ära att
gifta sig med?» sade Caterina och
smålog.
»Ja, om du hjälper mig denna
gången, så kanske den här fresken kan göra
mig berömd, och hvem vet — att måla
dig är kanske det bästa sättet att vinna
6ig- Jag kämpar om dig med de vapen
jag har och kan bruka.»
»Domenichino — hvarför kallade han
dig så? Inte är du så liten.»
»Nej, jag fick det namnet, då jag tog
första priset i teckning i mäster Lodovicos
accademia . . . jag var då bara en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
