Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D0MENICH1N0S AMAZON
357
parfvel, som fick undervisning gratis mot
att sköta lamporna och sopa ateljén.
Domenichino . . . det skulle vara ett
smeknamn, som man dä gaf mig i första
öf-verraskningen öfver att jag siagit alla
de andra ur brädet, till och med Guido,
som var sex år äldre och brukade rätta
mina och de andras teckningar. — Nå,
får jag måla dig? Det skall gå som en
lek att teckna af dig och ta en
färgskiss.»
»Men kan du måla mig som jag är?
Nå, lyckligtvis har jag min bästa
klänning ...»
»Ja, du är fin som en prinsessa. Men
du måste ta bort hufvudduken.»
»Hvad tänker du på? Vet du inte,
att en kvinna begår synd, om hon
träder in barhufvad i Herrans tempel?»
»Här äro vi ju, inte i kyrkan.» Han
sträckte ut handen för att ta bort
näsduken från hennes hjässa, men hon
ryggade tillbaka förtörnad.
»Ar du så ogudaktig? Eller vet du
inte, att kapellet redan är invigdt, och
att den helige Nilos ben hvila under
altaret där? Vill du dra öfver mig hans
straff?»
Domenico funderade ett ögonblick.
Han såg sig villrådig omkring. Så fick
han syn på sin barett, och nu kom han
på en idé.
»Jag vet en utväg», sade han ifrigt.
»Du är inte prinsessan, kejsarens syster,
utan prinsen, hans bror, och en ung man
behöfver inte täcka sitt hufvud med
någon näsduk mot helgonens hämnd, inte
sant?» Han ryckte bort hennes näsduk
och lade sin barett på hennes
solskens-gula hår.
»Nej, men ...»
»Vi skola göra så här», sade han,
och med en snabbhet i rörelserna, som
hon ej tilltrott honom, grep han sitt bälte,
som hängde öfver stolsryggen, skörtade
hastigt upp hennes blommiga gula siden-
kjortel, så att den endast räckte litet
nedanför knäna, spände bältet om och
draperade henne sedan med sin blåa
kappa, så att uppskörtningsvecken kring
lifvet ej syntes.
»Och när vi nu sticka in min värja
i bältet — så här — är du ju den
käckaste tyska kejsarprins man kan se!»
utbrast han, och den femtonåriga var nu
så road af denna maskerad, att hon lät
honom hållas och villigt fogade sig efter
hans tillsägelser, då han ställde upp henne
i attityd, som om hon tog ut ett steg,
och bad henne se upp mot hästhufvudet,
som inte fanns. Och i nästa minut hade
han redan slagit sig ned på halmstolen
med ritbrädet i knät och tecknade med
en fart, så att det frasade om kolet.
»Försök se litet skrämd ut», sade
han, »litet orolig för den skenande hästen,
som är dig så nära.»
»Ja, men det är ju bara tomma
luften jag koxar upp i», invände hon.
»Se in i dig själf ... i din
inbillning».
»Där ser jag ändå ingen häst. Jag
är van att bara se utåt, jag, så kommer
man bäst fram i världen, säger mor.»
»Då kommer jag aldrig fram, ty jag
ser ständigt inåt», sade Domenico
tankfullt. »Men . . . när jag tänker rätt på
saken, så är det just genom mitt
inåtvända fantasilif som jag fick den här
beställningen i Grottaferrata och kom i
tillfälle att göra din bekantskap, du min
kära. Då jag för ett par år sedan
målade i Frascati, Apollosalen i kardinal
Aldobrandinis Belvedere, kunde jag alls
inte komma till rätta med ansiktsuttrycket
hos bödeln, som skall flå huden af
Mar-syas. Vrede, hot ... ja, naturligtvis, men
jag kan nu en gång inte måla känslor,
som jag inte själf erfar. Jag stod
framför min ofullbordade kartong och försökte
ilskna upp mig mot den fräcke Marsyas,
som velat täfla med själfve Apollo — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
