Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smak; men de höga herrarna hade inte
samma skäl att vara storartade
mecenater som påfven förr i världen, de nästan
svältfödde konstnärerna, och när de slutat
sitt arbete, afspisade de dem med en ringa
penning. Han hade just nyligen hört,
att den berömde mäster Annibale, sedan
han arbetat i åtta år i palazzo Farnese,
fick nöja sig med 500 scudi på ett tefat!
— Men om du kunde bli en riktigt stor
och förnäm och rik målare som t. ex.
Rafael eller cavaliere d’Arpino ...»
Domenico suckade.
»Jag skall göra mitt bästa, det är
allt hvad jag kan lofva», sade han. »Om
bara min ärelystnad ville vakna! Men
den sofver. Kärleken till dig kanske nu
kan ropa så högt i mitt hjärta, att den
vaknar. Jag ser ju, hur alla mina
kamrater äflas och illfänas rundt omkring
mig ... de konstra med form och färg,
söka apa efter svunna tiders stora målare —
inte en i sänder, utan alla på en gång —,
de skulle vilja gräfva dem upp ur
graf-ven för att med handen om strupen
af-tvinga dem deras hemligheter, och de
vränga ut och in på sig Själfva i
krampaktig ansträngning att skapa något nytt
och hittills osedt. Till och med det fula,
simpla och vidriga gripa somliga efter,
för att kittla mecenaternas domnade
konstsinne. Carovaggio målar knäböjande
pilgrimer med smutsiga fotsulor och
madonnan på bär med uppsvälld mage och
lunsiga ben, som om hon dött af
vattu-sot. Han är på modet nu, sådant köpa
de förnäma herrarna i Rom.
Konstnärerna nu för tiden äro snarare
konst-makare: än hänga de på tåspetsarna, än
rulla de som hjul, än gå de på
hufvu-det, jag ensam går min jämna lunk med
båda fotterna på jorden, och jag ser
bara det enkla, sunda och naturliga i
lifvet, allt det fula, vridna och
maskstungna går mig förbi. Jag är tjuguåtta
år, men jag är visst ännu bara en
ovaken gosse och skall kanske alltid
så förbli.»
Han lät kolstiftet hvila en stund,
sedan tog han efter ett nytt pappersblad,
för att börja med färgskissen. Men han
hejdade sig och fixerade Caterinas gula
klänning.
»Här är för mörkt», sade han,
»färgerna få inte sin rätta valör här inne;
fönstret måste upp.»
Han tog en stege, som låg invid
väggen, reste den mot fönstret och flög
uppför stegpinnarna, vig som en vessla.
Men fönstret gick icke att öppna, hur
han bände och slog, och han måste
afstå från hela färgskissen och bege sig
ner igen.
»Jag trodde inte, att du kunde klättra»,
sade Caterina och smålog mot honom, i
det hon fällde ner sin kjortel.
»Hur så?»
»Det hängde ett rep ner från mitt
fönster i. förgår kväll.»
»Caterina!» Han stod alldeles inpå
henne, och hans ögon lågade emot henne.
»Skall det hänga där i kväll också?»
»Nej, inte i kväll, aldrig mera», sade
hon och lade ifrån sig bälte och barett
på stolen.
»Hvarför inte nu lika väl som då?»
envisades han.
»Därför att vi nu ha talat om, att
jag skall bli din hustru.»
»An sedan?»
»Ja, jag vet inte, jag förstår det inte
själf, men det är så.»
»Och när kommer du hit igen för
att stå modell?»
»Aldrig mera. Far tycker inte om,
att jag går i den här kyrkan, den
grekiska ritualen betraktar han som halft
kättersk. Och du får inte heller komma
och sjunga för mig. Du skall bara
arbeta. Och nu är jag så rädd att mista
dig. Om far finge veta, att du sjunger
i gränden om kvällarna . . . eller min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
