Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var ju alldeles som om jag själf dristat
mig att söka öfverträfla den gudomlige
Rafael! —, och vid den tanken blef jag
verkligen förargad, jag knöt näfven åt
den ynklige flöjtblåsaren och höll ett
strafftal till honom, kallade honom allt
styggt jag kunde hitta på och kände
mig just färdig att gripa till kolet igen
och teckna vidare på bödelns ansikte, då
jag hörde ett skratt bakom mig — och
där stodo kardinal Aldobrandini och min
käre mästare Annibale Carracci i dörren
och lyssnade på mig. Men mäster
Annibale hade förstått mig, han gick fram
och omfamnade mig och sade: »I dag
har du varit min lärare . . . och därför
skall jag också göra dig en glädje- det
är du som skall få måla Nilusfreskerna
i Grottaferrata.» — Det är underligt, att
jag inte träffade dig redan då, Caterina;
jag var ju i Frascati ett helt år.»
»Ack, då var jag bara en barnunge,
och du lade aldrig märke till mig. Men
jag och de andra småflickorna mötte dig
ofta på gatan; vi visste nog, att du
hette Domenico Zampieri, men vi
kallade dig den inåtvände — inte för att
du såg så grubblande ut, ånej, det var
bara för att du gick in med tårna.»
Hon skrattade.
»Jaså, du såg det?» sade han förläget
och vred instinktlikt ut fotterna, som
äfven nu, då han satt, bibehöllo sin gamla
vana. »Du har alltså känt mig länge, du?»
»Ja, och jag tänkte på dig ibland,
då jag var ensam. Men älskade dig
gjorde jag inte riktigt ändå, den lågan
tändes nu om vårkvällarna, då vi möttes
på gatan och dina ögon aldrig ville
släppa mig . . . och då jag häromkvällen
hörde dig sjunga — nej, hviska i toner
—, då grät jag utan att veta hvarför,
jag som aldrig gråter, och jag tänkte:
den mannens hustru vill jag bli, ty han
skall bli god mot mig och aldrig barsk
och grof som alla andra män jag sett».
»Men hvad tror du, att din far skall
säga, om jag kommer och begär dig till
äkta?»
»Ja, jag vet inte — får jag slippa se
så högt nu, det är så tröttsamt? Tack
... jag ser hellre på dig. Min far . . .
han tycker visst, att du har ett dåligt
yrke . . . ett, som lönar sig bra litet.
Du vet, att han har en vinstuga i sitt
hus, åt torget till. Dit komma målare
och arkitekter, som arbeta i kardinalernas
villor, men ofta ha de inte ens ett par
bajocchi till att betala vinet de dricka.
Härom kvällen satt jag i ett öppet
fönster en trappa upp och hörde far språka
med ett par sådana där Romartister
utanför ingången till vinstugan. De sutto
och talade om, hur tiderna försämrats
för konstnärerna. Förr, på Rafaels tid,
för hundra år sedan, kunde det gå an
att vara artist . . . om man lyckades bli
gullgosse hos påfven, kunde man bygga
sig både ett och två palats i staden och
lefva som en furste och förlofva sig med
systerdottern till en kardinal. Men det
var ... ja, hvad hette han nu, den där
tyske munken, som gjorde påfven och
kyrkan så mycket ohägn i förra
århundradet? Du vet, han som gifte sig med
nunnan. Han hade förstört marknaden
för konstnärerna, sa’ den ene af målarna.
Han hade gifvit påfvarna så mycket
annat att tänka på, att de gåfvo konsten
och konstnärerna en god dag . . . och
han hade ryckt ifrån kyrkan alla de stora
länderna norr om bergen och alla
inkomster, som förr strömmat till Rom
därifrån . . . och nu hade påfvarne inte
råd att låta bygga och måla och hugga
marmorstatyer, de tänkte bara på att
samla rikedomar hvar och en åt sin
familj, så länge deras korta gubbregering
varade. Och far han stämde in och sa’,
att artisterna nu måste vifta på svansen
för kardinalerna i stället och anstränga
sig att tillfredsställa deras förskämda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
