Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. Atelier Jæger.
FRÖKEN HILDA BORGSTRÖM SOM SIGNE
I HÖGT SPEL.
en sorts erotisk klåfingrighet. Och ändå
kunde man ej bli ond på henne, ty hon
var onekligen söt och dessutom troligen
skapad af makterna för att tillhöra den
sort, som kallas allumeuses på det på
erotiska facktermer så rika franska språket.
Kärleksscenen i andra akten var både väl
spelad och väl anordnad af regissören.
Herr de Wahl underströk ytterligare
det något enformiga i sin roll, och det
blef nästan pinsamt att se, hur hans
psykiska lidande tog sig de mest fysiskt
gymnastiska uttryck i påtåhäfningar och
bålrullningar. Af herr Ivar Nilssons spel fick
man lära, att det måtte vara lättare att
spela Gustaf Vasa än ingeniör Ellmén.
Äro icke ingeniörer i allmänhet decideradt
öfverklassiga individer? Genom hans spel
och äfven genom den något
gud-fader-artade häradshöfdingen, herr Palme, fick
sista akten något litet löjligt, och
afslutningen med den hemkommande makens
jägarhornstöt hade ett drag af opera, som
knappast var på sin plats.
Glädjande var att någon af de unga
lyckats med att hålla fram det dramatiska
så starkt, och då pjäsen icke innehåller
några konstigheter, blef den mottagen med
uppriktigt bifall. Man kan å författarens
vägnar ej annat än glädja sig åt att den
äfven tyckes uppskattas i Tyskland.
Under de sista åren ha en hel del
engelska pjäser gått öfver våra scener.
För sådana som ha sinne för de
folkpsykologiska nyanserna har det varit en
icke oäfven omväxling, om också deras
litterära värde varit ganska litet, men man
började verkligen »kunna» de franska och
tyska uppslagen.
Tjänaren i huset af Charles Rana
Kennedy är äkta anglosaxisk, och det kan
vara rätt lärorikt för oss att få de
engelska uppfattningarna ställda för våra ögon
med scenens påtaglighet. Det är gifvet
att i de anglosaxiska länderna, där
kristendomen spelar en så stor roll i samhällets
alla klasser, ett ämne som det i pjäsen
behandlade skall väcka ett särskildt
intresse. Jesus kommer till ett engelskt
prästhem och råkar där dem som han var
van att råka i Palestina, fariséer och
syndare, kvinnor med Martalynnet, Maria,
som vill sitta vid hans fötter, och slutligen
den i tillvaron bundne, som rycker i sina
fjättrar och oroligt ställer till honom den
gamla frågan i ny form: hvad skall jag
göra för att blifva salig?
Pjäsen är ej illa gjord, och det är ett
godt grepp att omge hufvudpersonen med
en viss mystik genom att göra honom till
den från Indien hemvändande brodern,
biskopen i Benares, hvilken för ett par
timmar intager en hofmästares plats i det
väl försedda engelska prästhemmet. Det
var ej den landtliga svenska »pastorskan
så ärbar med korslagda näfvar» med
någon sorts germansk hederlig formlöshet.
Det var den engelska prästfrun, lika stylish
som respectable, med afsky för fattiga
släktingar och illa klädda fruntimmer, en
ung dam med sidenunderkjolar och hattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
