Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. Atelier Jæger.
HERR WINGÅRD SOM D:R FABER
I MORAL.
på sedlighetsföreningen mer än lofligt
ihåliga. Dessa lättköpta fraser, framslungade
af ett par sympatiska damer sekunderade
af en herre, som t. o. m. kommer med en liten
suck efter kvinnans rösträtt, föreföllo
enbart löjliga och verkade som om
författaren velat smickra dampubliken, både
världsdamer och de som kämpa för sin
»frigörelse», innan han vågade sig fram
med det skarpa gycklet.
En ung dam, hvilken tagit sig det
klingande namnet Ninon de Hauteville
såsom mera lämpande sig för hennes genre
de beauté än Trudchen Altstätter, blir, kan
man måhända säga, en medelpunkt för
nöjeslifvet och en förbindelselänk mellan
de olika herrkretsarna i en liten nordtysk
residensstad. Några herrar i
sedlighetsföreningen, mindre oroliga för egen
välfärd än för statens, ägna henne sin diskreta
hyllning. Plötsligen slår samvetet den
rödskäggige, blekfete germanen och
latinläraren Otto Terne,* spelad af herr Arehn
på det mest lyckade vis med karakteristisk
* Till detta namn är den tyska versionens
Waffner på ett både ofint och onödigt sätt ändradt.
snällskolpojke-bockning och en blandning
af vidrighet och naivitet öfver allt beröm.
I en anonym skrifvelse — många sedliga
äro så blygsamma, att de ej ens sätta ut
sina namn i bref — meddelar han polisen
om Madame Ninons polygama tendenser.
Polisen, som företräder staten, har
dennas sedan tidernas morgon något
tveksamma ställning till dessa brottslingar af
egendomlig typ. De få ej existera, men
måste finnas. De få ej vara ute, men ej
heller bo någonstans. Ibland skänker
polischefen dem en automobil, ibland låter han
dem åka på fångskjuts, kanske för samma
sak, som än kallas välgärning, än brott.
På grund af angifvelsen följer nu ett
mera officiellt polisbesök hos Ninon, och
såväl hon själf som hennes dagbok få följa
med till polisen. Med ett för en ung dam
af denna kategori lika sällsynt som
pris-värdt ordningssinne hade madame de
Hauteville fört dagbok öfver sina
beundrares visiter, och detta hade
läroverksadjunkten lika litet som
sedlighetsförenings-ordföranden Beermann beräknat. Den
se-nares besök hos den af herr Fröberg
mycket väl spelade polisnotarien Streber roade
med skäl publiken. Med tysk
reserv-officerstramhet lofvar Streber ett energiskt
inskridande mot madame Ninon och får
till sin häpnad höra, att det är
»urskiljning» som samhällsintresset främst kräfver,
d. v. s. sedan herr Beermann upptäckt,
att han flerstädes i Ninons dagbok
»tecknats an», som kanske hans vän
läroverksadjunkten skulle uttrycka sig. Den vackra
Ninon, mot hvilken Streber på det mest
aktningsvärda sätt visat sig hårdhjärtad,
hade en mystisk segervisshet trots allt.
Hon visste nämligen med sig, att den
unge arffursten Johan var inblandad i
historien och gömd i ett klädskåp räddats
från skandal, då polisen gjorde sitt besök.
I komediens allra roligaste scen förklarar
nu prinsens kammarherre, baron von
Lin-dencrona, sekunderad af den äktpreussiske
af herr Klintberg mycket roligt spelade
polismästaren, att madame Ninon genast
måtte släppas. Det var herr Hedqvist,
som bland alla dessa förstklassiga
skådespelarprestationer tog aftonens pris, och den
mildt förebrående ton han använde för att
klandra myndigheternas oförståndiga
ingripande var ytterst roande. Han som skulle
införa hans höghet »i lifvet», han som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
