Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste att Ninon var »juste» och »korrekt»,
kunde ej annat än förvåna sig åt att en
»moralklubb» ställde till oordning. Tredje
akten, där herr Bæckstrom och herr
Win-gård, som med gedigen konst gaf en
illusorisk äldre herre, täflade i lustighet,
innehåller det dramatiska rättsskipandet.
M:me Ninon, som blifvit oroad och
trakasserad, hvilkens rykte söm diskret och
korrekt demimondaine blifvit lidande,
fordrar en skadeersättning, och det torde väl
äfven från högre etisk synpunkt vara
rättvist, att den anonyme angifvaren Terne
och sedlighetsföreningsordföranden med sitt
opassande långt drifna hyckleri fingo
betala ett lämpligt belopp.
Att den unge fursten slapp lindrigast
ifrån det hela är väl också allvarligt talad t
rätt och billigt. Tjugu minuters
transpire-rande kan väl vara lagom straff för det
han tagit sig för. Med skäl skulle arffurst
Johan, om hans historiska kunskaper varit’
lika gedigna som hans världsmannabildning,
kunnat citera drottning Kristinas ord om
sitt kasus:
»Det vore önskvärdt om furstarna
kunde alldeles afhålla sig från kärleken,
men jag tror, att det är nästan omöjligt,
och är öfvertygad om, att detta fel är det
minsta af alla dem de falla för, förutsatt
att de ej röra andras hustrur eller tvinga
någon». Och »tvinga» vore kanske ej
rätta ordet då det gällde Hans Höghets
förhållande till madame Ninon de Hauteville.
Storheten skrämmer. Hvarken »Tristan
och Isolde» eller Macbeth tyckas slå an
på nutidens sansade stockholmare och
beskedliga stockholmskor. De senare känna
sig litet främmande för Isolde, som smälter
bort på väldiga kärleksvågor, de förra
finna, hur intresserade de än kunna vara
för befordringsfrågor, att Macbeth gick litet
för bröstgänges tillväga mot sin förman
och konung. Så vida ej förklaringen, då
det gäller denna opera och denna tragedi
och de evighetskänslor de tolka, helt
enkelt är den, att liksom i fråga om
evigheten »längden fast förskräcker». Ha vi
blifvit så försvagade och förytligade, att
vi ej ens orka njuta af de stora sakerna?
Man kan visst ej begära, att den största
publiken skall tjusas af Michelangelo,
Shakespeare och Ibsen, men man hade
hoppats att de mera bildade lagren af
olika förmögenhetsvillkor hade varit något
Fot. Ferd. Flodin.
FRU LUNDEQVIST SOM LADY MACBETH
I SÖMNGÅNGARSCENEN.
talrikare representerade i vår hufvudstad.
Först och främst förtjänar Dramatiska
teatern stort beröm för att den ej skytt
arbete och kostnad, då det gällde att
framföra detta lidelsefulla storverk. Tyvärr har
vår främste skådespelare, herr Emil
Hill-berg, af för mig okänd anledning i sista
stund afsagt sig hufvudrollen och
öfver-lämnat den till herr Lindberg, hvilken trots
all bildning och entusiasm ej riktigt
lyckades. »Hans sätt att tala får man nu
försöka finna sig i» heter det i pressen, men
skall man verkligen behöfva göra det?
Kunna vi ej snarare komma öfverens om
att diktionens klarhet, naturlighet och
pregnans stå alldeles för lågt äfven på vår
första scen? Hvad särskildt herr Lindbergs
Macbeth angår, så saknade figuren den
manlighet och kraft, som erfordrades, talet var
otydligt, och Macbeth verkade alltför
bräcklig och gubbaktig.
Utgångspunkten för den sceniska
konsten bör vara det tydliga talet. Hvarje
ord måste höras. Respekten för
författaren och för publiken fordrar detta, och
häri brister mycket på alla våra teatrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
