Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närliga. Den vill vid sidan af sina andra
syften också uppfattas som konstverk. Däraf
tvekan om synpunkten för bedömandet.
En »historisk läsebok» i diktens fria
drapering — är det inte egentligen en
omöjlig uppgift? Dikten, som bara kan
se det faktiska materialet som stoffet att
skapa sina egna bilder och människor af,
dikten, som för sin dramatiska enhet själf
vill bestämma öfver tidsförlopp,
kausal-förbindelser, peripatier och sluteffekter —
hur kan den egentligen, annat än i undan
tagsfall kanske, förlika sig med det gifna
förloppets kronologier och oftast
okonstnärliga utvecklingskedjor? Det måste ju vara
en annan sak att skrifva en »historisk
läsebok» än t. ex. ett historiskt drama. Till
samma flödande källor går väl
dramatikern som författaren till ett arbete som i
fråga varande. Men hur olika ligger icke
stoffet framför dem! Dramatikern —
månne hans afsikter kunna vara andra, än att
i den mottagande fantasien — som i det
förgångnas redan halft overkliga perspektiv
vant sig att se större proportioner,
sällsammare konturer, underbarare växling af
skugga och ljus än på de sönderstyckade
förgrundsplanen — förläna skepnader och
gärningar den högre grad af pondus, den
kraftigare resning, som ges i afglansen af
en främmande miljös festliga ståt eller
den mäktigare och betydelsefullare
ödesbestämdhet som följer kunskapen om det
behandlade ämnets yttre obelysta ram —
en viss estetisk heroiseringsprocess alltså.
Här kan dikten röra sig fritt på egna
domäner. Hur annorlunda äro icke
förhållandena dock, då det gäller en
»historisk läsebok»! Här måste krafvet på
rent vetenskaplig exakthet träda om också
icke i det främsta planet så dock långt
fram ur bakgrunden, dit den verkliga
dikten kan tillåtas att förvisa det. Pedagogen
har icke bara rätt, men rent af skyldighet
att omutligt hålla fast vid detta kraf, och
det behöfs sannerligen alls inte tagas som
grinig småsinthet och oförstånd i
konstnärliga ting, då, som skedde med vissa
detaljer af »Nils Holgersson», man opponerar
sig mot faktiska felaktigheter i detta
afse-ende (detta dock utan att jag vågar
uttala mig om oppositionens berättigande i
det här nämnda fallet).
Uppgiften är alltså ytterst svår och jag
tror, som sagdt, rent ideellt sedt olöslig.
Men man kan ju komma det onåbara mer
eller mindre nära. Historiens gamla
vanvårdade freskomålning har ju så många
svåra lakuner. Sorgliga för
vetenskapsmannen äro de välkomna för diktaren. Han
vet sig ha rätt att fylla, dem, om också icke
med en »restaurering» af samma slag som
redan ofta ödelagt så många historiska
konstminnen, en förfalskning som ger sig ut
för äkta vara. Det är som det står om
de fornsvenska runslingorna på det stora
marmorlejonet från Piræus: »De äro nu
så nötta, att ingen längre kan tyda dem,
utan hvar och en får inlägga i runorna
den saga, som han själf tycker». Och
hur oändligt mycket finnes också inte att
ge läroböckernas benrangel och de
historiska afhandlingarnas psykologiska
hjärn-vindlingar själfva den påtagliga
ytterhu-dens konkretiserade former, att de
verkligen kännas under fingrarna och
förnimmas som lefvande kött och blod: glansen
af döda århundradens röda dräkter och
blanka smycken, ekot af trampande fötter
på gatorna mellan gamla städers slutna och
ogästvänliga gafvelhus, helighetsstämningen
under de hängande askarna kring för länge
sedan öfvergifna blotstenar eller under de
låga tegelhvalfvens helgonmålningar i någon
löfskrudad gråstenskyrka, de bortglömda
legendernas svärmerier och gastsagornas
ångestjagade nattskräck.
Säkerligen har Heidenstam af denna
motspänstiga och i sig själf splittrade
uppgift gjort så mycket som rimligtvis kan
göras. Först och främst i pedagogiskt
hänseende. Mot skildringarnas historiska
fakticitet torde väl inte några egentliga
invändningar vara att göra. Man har vid
deras läsande en känsla af rent vetenskaplig
vederhäftighet. Den som något sysslat med
vår äldre inhemska kulturhistoria vågar
nog i de flesta fall gå i god härför, och
han skall också märka den flit och den
kritiska urskillning, med hvilka förf. hämtat
sitt material ur ofta icke allt för
lättillgängliga källor. De folkloristiska detaljerna
t. ex. synas vara framdragna ur förefintliga,
ännu nog så obeaktade uppteckningar i
vissa af våra fornminnesföreningars
samlingar och andra publikationer, äldre och
nyare, äfven ur rent fackligt vetenskapliga
verk af modernt datum. Det är ju för
resten icke första gången man i
Heidenstams arbeten gör den observationen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
