Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildringen af det stora Fröblotet i »Folke
Filbyter» stöder sig direkt på Schiicks
»Studier i nordisk litteratur- och
religionshistoria».
Men allt detta vetande tynger på intet
sätt ner framställningen och kommer säkert
ej, som nu vetandet verkligen ofta gör,
att sänka dess prestige hos den publik,
för hvilken den närmast är afsedd,
»barndomsskolornas» äfventyrshungriga skaror.
Jag tror, att barn med förtjusning skola
läsa »Svenskarna och deras hövdingar».
Utan att våga åberopa mig på någon som
helst pedagogisk erfarenhet, misstänker jag,
att boken åtminstone i längden skall visa
sig förmå bibehålla intresset i högre grad
än t. o. m. »Nils Holgersson». Litet hvar
minnes nog från sin egen barndom, att det
som framför allt roade en att få veta, var
»hur det gick» och att därför s. k.
»småberättelser» med deras raskare undangjorda
förvecklingar och snabbare nådda
upplösning utan vidare föredrogos framför så-
dana, där man först hade att läsa igenom
en hel volym, förrän man fick veta hjältens
slutliga öde — för att så omedelbart få
vända sina sympatier till en ny hjälte. Det
går så långsamt undan i »Nils Holgersson»,
där finns så mycket af det, som gammalt
folk mest sätter värde på men småfolket
nog helst hoppar öfver, episoder, som af-
setts som enheter, få karaktären af ret-
samma uppehåll i det löpande grundtemats
utveckling. Man måste läsa många hundra
sidor för att se »hur det gick» för den
skånska gåsapågen, och den uppehållande
spänningen för hans öde torde nog också
i sin mån komma att betänkligt minskas
för senare generationer, som genom äldre
syskons och kamraters berättelser fått sin
nyfikenhet i detta stycke stillad. Annat
är det med »Svenskarna och deras
hövdingar». Den novellistiska formen är i sin
största egentlighet genomförd, och förf. har
— klokt nog, synes det — afstått från
försöket, som annars synes ligga nära till
hands att däri införa något ledmotiv å la
»Fältskärens berättelser». Det händer också
verkligen något i boken, det episka draget
är det förhärskande, beskrifningar och
sådant ges blott antydningsvis och i raskt
tempo, eller, då de få intaga ett något
bredare rum än annars, såsom julbestyren
och julsedvänjorna i »En julnatt på
Finnstad», äro de af så sällsam, man frestas
säga så »sensationell» natur, att de
ovillkorligen måste gripa med sin
spökstäm-ning och gammalskrockets suggererande
hemskhet. En något äldre läsare, hvars
fantasi är en smula bekvämare af sig och
inte fullt så rörlig, tycker då och då, att
det t. o. m. går väl raskt undan. Ibland
komma honom skildringarna af hur härar
tåga och kungar byta boplatser att tänka
på en lek, som han lekte som barn,
»järn-vägsleken» hette den visst, då man bytte
plats på stolarna ute i salen under ett
ideligt utropande: »Tut — nu är jag i
London! Nu är jag i Paris! Nu är jag i
Alingsås!»
Och denna något äldre läsare,
åtminstone om han är en af dem som med
litteratur i allmänhet förstår annat än sådant
som vädjar till »barndomsskolornas» något
mindre komplicerade
uppfattningsförmögen-heter, han skall kanske också komma in
på ännu andra tankar. Han kanske kan
komma att, rent ut sagdt, börja afundas
barnen, hvad som de fått. Han kan börja
tänka: om ändå detta kunnat få skrifvas
på annat sätt, utan de särskilda betingelser,
som hänsynen till den speciellt åsyftade
publiken nödvändigt måste låta gälla! Om
bara diktaren kunnat få dikta fritt som
han helst ville! Ty man kan icke undgå
att märka det, att här har ett tvång legat
och hämmat växten af det, som kunde
skjuta upp än mycket mera vackert, än
mycket mera högt och rakt på den svenska
andekulturens tegar — också om
diktaren själf kanske vetat föga därom i sitt
arbetes hängifvenhet. Man märker det på
stilen: dess ordknappa karghet är här af
helt annat slag än Folkungacykelns enkla
monumentalitet. Den har något bundet,
fruset, det ligger liksom käle under orden, som
knappast ens tinar upp för den omedelbara
och veka lyriken i en berättelse som den
vackra legenden om »Den lilla systern» i
Vadstena nunnehus. Det är som var
författaren själf inte med riktigt, inte med
hela hjärtat, och öfver sitt hjärta rår ingen,
viljan och intelligensen må säga hvad de
vilja. Sällan hör man den kristallklart
rena och ändå så heta geisyrn spruta upp
ur själfva den mystiska urgrunden af
diktens vulkaniska mark så som man
förnimmer den annars i den heidenstamska
prosans underbara uttrycksfullhet. Stilen
är som förr stolt, osmyckadt manlig, mål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
