- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
394

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

medveten, men den är icke värmande, icke
djup, tändande, synskapande.

Och man märker det på behandlingen
af alla dessa ämaens rika innehåll. Hvilken
mängd af uppslag, hvilken outsinlig
motivrikedom! Men hur sällan nå icke dessa
motiv sin slutgiltiga formning i det utan
sidoblickar slutförda konstverkets
enhetlighet! Hur sällan stannar det icke vid
uppslaget! Nu är det egentligen bara historien
om Ura-Kaipa, stenåldershöfdingen »med
de oräkneliga stenyxorna», om hans
vänskap och hat till Karilas, ynglingen från de
»gulskinande» bronsålderstammarna på
andra sidan sjön, hvilken har en stomme af
större bärighet och fasthet. Misstar jag mig
månne, då jag tycker den som skrifven för
ett annat sammanhang? Och hvad skulle
under andra förhållanden kunnat blifva af den
lilla episoden i »Grek-konungens gårdvar»,
om väringen, som därnere i söderlandet i
hemsjukans plötsligt gripande svårmod hugger
sina uppsvenska, nordiskt kärfva och
kantiga runtecken i Piræus-lejonets hvita
marmorbringa — hvilken dikt om den
hemlöses bitterhet och outrotliga längtan att
ställa vid sidan af Hans Alienus-epilogen.

Men det är kanske oriktigt att komma
med sådana önskningar och invändningar.
Det hufvudsakliga syftemålet är säkerligen
nådt, och Sveriges barn skola nu, kanske
för första gången, lära sig att förstå allt
det stolta och sagolikt underbara, som
krönikan om deras fosterlands forntid och
medeltid har att berätta om.

Till sist bara ett ord om de
illustrationer, som bokens förläggare välvilligt
bestått den. Hvarför ha de varit
nödvändiga? Åtminstone i denna första
upplaga, som ju ej är afsedd till skolbruk?
Ömsom reproduktioner efter olika konstnärers
teckningar, ömsom efter fotografier, göra
de ett splittradt och föga förmånligt
intryck. Kvaliteten är heller inte den bästa.
Med undantag af Gunnar Hallströms präktiga
blad och ett af Arthur Sjögrens äro de
samtliga nog så litet tillfredsställande. Och
att några rent undermåliga ha fått följa
med, tycker man ovillkorligen är ledsamt
att finna i en bok som denna.

*



En saga om en saga och andra sagor
af Selma Lagerlöf bär i mycket prägel
af att vara tillkommen »mellan slagen» och

dess publicering är väl närmast föranledd
af förfis — och kanske i än högre grad
hennes förläggares — önskan att till
högtidsdagen i höstas framträda med en
alldeles ny volym i bokhandelsfönstren. Nu
har ett och annat fått följa med för att
fylla det önskade sidoantalet, som inte står
på den absolut högsta nivån, såsom den
intetsägande Jerusalem-sägnen och
»Spelman-nén», som trots all sin frodiga fantastik
inte får läsaren riktigt med sig. De flesta
af berättelserna äro gamla bekanta, som
man läst förut. Af de förut opublicerade
märker man »Luftballongen», där man bara
beklagar ett stänk af detta allt för blödiga
och insockrade sentiment, som är så
specifikt kvinnligt och inte en Selma Lagerlöf
alltid lyckas befria sig ifrån, och den
älskvärda historiett, som heter »Hvarför påfven
blef så gammal», i ton och anläggning
närstående berättelserna i »Antikrists
mirakler.» Till större delen nyskrifven är
också samlingens längsta berättelse, »Tösen
från Stormyrtorpet» • endast dess första
kapitel lär förut vara ofientliggjordt, en
domstolscen vid ett svenskt landsortsting,
där den typiskt svenska tragi komedin
utspelas, barnuppfostringsmålet, där fadern
försöker att svära sig fri, och där den
förorättade unga modern i en heroism af
omedvetet storsinne själfmant afstår från sina
fordringar, hellre än att se den man, som
skänkt lifvet åt hennes barn, med en mened
neddraga osynliga straffdomar öfver sitt
hufvud. Det är en stor och bred stil, en
skildringens monumentalitet, en klar och fast
behärskning öfver vissa partier i denna långa
historia, som ställa dem nästan i
jämnhöjd med några af de mest klassiska
sidorna i förfis äldre folklifsskildringar.
Sådana äro berättelsen om hur Gudmund
finner Helga, Stormyrtorpsflickan, hon som
kom hem från tinget utan de pengar, som
hon hade att kräfva för sitt barn,
för-tvifladt gråtande i vedskjulet utan att
våga gå in och berätta utgången för
föräldrarna i stugan; eller om hur den
förskräckande misstanken stiger upp hos
Gud-munds far att det är sonen som är skyldig
till det svåra brott — ett dråp —, som
tidningarna just sysselsätta sig med.
Tyvärr sjunker slutet. Åtminstone blir den
otroliga portion mänsklig ädelhet, som där
serveras, inte fullt öfvertygande för en
vanlig dödlig, som inte rätt vet om han får tro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free