Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle lika väl kunna ske hvar och när
som helst annars; och motsvarar, som väl
är möjligt, verkligheten från förra seklets
midt berättelsen om dessa enkla öden och
de framförda personernas föga sammansatta
psykologi, så torde den också kunna gälla
än i dag för de yttre och inre
förhållandena på det 2o:e århundradets
staketom-gifna herrgårdshus, dit det elektriska ljuset
och den regelbundna postgången väl
hastigare hittar vägen än intresset för de nya
decenniernas problemförskjutningar och
mer komplicerade lifsfenomen. Rent
litterärt sedt är innehållet i Maja Wendels
äk-tenskapshistoria inte så litet förlegadt.
Dess rätta miljö vore väl allas vårt gamla
hederliga 8o-tai. Maja Wendel går igen
som en mycket yngre och något mindre
heroisk syster till fru Nora från Kristiania.
Maja är enda dotter till bruksägar
Matts Holt på Torstorp. Denne är
änkling, och lefver ett lugnt och sundt hemlif
på landet ensam med sin dotter och sin mor,
en gammal präk ig dam med skinn på
näsan. Maja älskar sin far lidelsefullt,
honom och hans hem. Hon promenerar
omkring på ägorna och leker i parken, och
där ser hon de gräsöfvergrodda stubbarna
af träden, som fordom kantat den allé,
genom hvilken en gång för länge sedan en
af fruarna på Torstorp åkt bort,
öfver-gifvande hem och familj, och som den
kränkte maken i sorg och raseri låtit hugga
ned att plåna ut de sista spåren bakom
henne. Med undran och skräck hör Maja
den historien. Hon anar icke. att hon
själf en gång på samma sätt skall lämna
sitt eget hem och att gräset skall gro också
öfver de vägar, som hon trampat på.
Matts Holt är en man ännu i sina bästa
år. Efter änklingstidens långa ensamhet
ger han Torstorp en ny husfru. För Maja
betyder detta något nytt af smärtsam och
desillusionerande innebörd. Platsen
närmast fadern, som hon aldrig trott att
någon skulle kunna beröfva henne, är icke
längre hennes. Och bara för att komma
bort från de nya förhållandena, i en bitter
känsla af att en främmande gjort intrång
i hennes eget och att hennes hem icke
längre har plats för henne, ger hon sitt ja
åt friaren från granngården, baron Claes
Edvard Wendel. Han är en hederlig och
präktig svensk godsägare, i hvilken intet
svek finnes, som vill alla väl, hela världen
och sin hustru mest af alla. Men han har
en egenskap, som stöter tillbaka: han är
löjlig. Han är löjlig med sina brokiga
västar, sina hundar och sina junkermanér.
Tappert försöker hon förlåta honom
härför för hans präktiga hjärtas skull, och hon
lider af att det inte vill lyckas henne, att
det som hon menar med ett äktenskap
ohjälpligt förflyktigas, lider ju mer hon får
ögonen öppna för hans naturs nobla grund
och hans egen tåliga kärlek. Åren gå, allt
blir detsamma, ledan och förtviflan äta sig
bara grymmare och grymmare in i hennes
innersta, och en dag låter hon spänna för
vagnen och kör bort från hemmet för att
aldrig komma igen.
På de sista sidorna får man veta att
fru Maja gift om sig och funnit sin
förlorade lycka hos en annan, som hon blef
trogen till döddagen, och att den
öfvergif-ne baronen också på sitt håll tröstat sig
och tagit ut lysning med en ny ung dam,
med hvilken man hjärtligt önskar honom
all lycka. Så slutar allt i fröjd och frid
och skaran af förfis trogna kunna känna
sig tillfredsställda och med lugn lägga ifrån
sig boken på nattduksbordet utan fruktan
för att få sin nattro störd af en oförsonad
tragiks hålögda spökerier.
Det är synd att behöfva träffa på detta
och annat dylikt både här och där i
arbetet, som sänker dess konstnärliga nivå,
ty som helhet sedt är det en bok som har
mycket förtjänstfullt och väl berättadt,
kanske den bästa som Geijerstam skrifvit
under de senaste åren. Kompositionen är
bred, men väl afvägd, detaljskildringar och
episoder förekomma ymnigt och äro icke
alltid af såsträngt konstituerande betydelse
för helhetens växt, men de tränga sig
aldrig obehörigt i förgrunden och belysa ofta
på ett fint antydande sätt vissa sidor hos
dramatis personæ. Det har många gånger
— offentligt och man och man emellan —
sagts många fula saker om Geijerstams stil.
Det är sant, att den är tung och har
ingenting bländande, den skrider ofta mödosamt’
fram öfver participialkonstruktioner och hela
system af undersatser. Månne dock inte
rädslan för den »tunga» stilen i vår tid
blifvit nästan patologisk? Det finns väl
ingenting som man är så rädd för som att
läsa en bok med den smula besvär, som
eftertanken skänker, allt bör gå så bekvämt
som möjligt, den franska novelletten blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
