Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagd som norm för hvarje litteraturart.
Månne också inte en logiskt konstruerad,
om också en smula tungfotad stilistik äger
sina intellektuellt-estetiska skönhetsvärden?
Hur som helst, man bör dock ha ögonen
öppna för den geijerstamska prosans
soliditet och konstlösa allvar. Har man läst
sig trött på vissa moderna litteraturalsters
hvardagsslang och formförsakande
gemytlighet, är det en njutning att trygga sig till
en stil, som skyr den impressionistiska
dags-jargongens effekter af momentan rörlighet,
vagt häntydande och alla lättfärdiga poser
för att ge tydlig’t besked om hvad den vill
säga och binda uttrycken vid ett reellt
innehåll. Det förefaller mig också som om
Geijerstam i många afseenden just med
åren lärde sig skrifva bättre och bättre.
Mycket af det, som förr inte kunde undgå
att kallas olater i hans sätt att behandla
sina ämnen har sjunkit undan nästan till
omärklighet. Han var dock en af de
trogne, Gustaf Geijerstam, en arbetare, som icke
hvilade. I »Den gamla herrgårdsallén»
plågas man nästan icke alls af de äldre
dagarnas talträngdhet och viktighetsmakeri,
deras omtuggningar och tafatta
upprepningar, där det föreföll som behöfde förf.
taga ny sats för att efter ett par timmars
hvila kasta sig in igen i sitt ämne.
Lever-tin har en gång nedskrifvit en i hög grad
slående randanmärkning vid läsandet af en
af hans böcker: »Man läser och läser.
De inre konflikterna tillspetsa sig alltjämt
— hjärteförvecklingarna blifva allt svårare.
Gång på gång säger man sig själf: nu är
måttet rågadt, nu har man nått utgången.
Men nej, det är misstag. Man är
fortfarande förvillad djupt inne i känslornas
orientaliska irrsalong. Spegel här och spegel
där!» Här är annat. »Den gamla
herrgårdsallén» är ingen »hjärtats röfvarroman»,
som Levertin kallade det. Långsamt och
konsekvent, utan öfverord och en stor
apparats tamtam-musik, vecklar
kompositionen ut sig, och kulminationscenen, den
bittra uppgörelsen i Svanås upplysta salong,
bildar helt naturligt och af egen
inneboende pondus tyngdpunkten i ocb
knutpunkten för allt hvad gått förut och
sedan följer efter.
Det har nyligen sagts af någon, att
beteckningen af Geijerstam som realist —
äfven under hans äldre skede — vore ett
groft misstag och att hans senaste produk-
tion till fullo utvisat att hans innersta
läggning vore den ur sitt eget medvetande
diktande romantikern. Hur svårhandterliga
och motstridiga blifva dock icke dessa
odefinierade termer anlagda på en
författare af så hög kulturell valör som denne!
Menas med realism bara det gamla
vanliga, en samvetsgrann redogörelse för fakta,
yttre eller inre, och faktas inbördes
relationer, då är han realist minst af allt, ty
då vore han ej diktare. Men fattas
begreppet något vidare, som lefvandegörande
konkretisering af ett gifvet
erfarenhetsma-terial efter lagarna för detta materials egna
aflyssnade väsenshemligheter — hvilken
realist har Geijerstam ej då ofta varit! Så
mycket af konkret lif har han ändå inte
gifvit! I »Den gamla herrgårdsallén»
också fullt så mycket som annars förr. Det
finns här partier af en klar, ovedersäglig
påtaglighet, som kunna ställas i jämbredd
med det bästa han någonsin skrifvit. Det
är den ofvan nämnda uppgörelsescenen
mellan de båda makarna, det är scenen,
då Matts Holt, offer för den olyckliga
utgången af en obetänksam penningaffär,
nödgas erkänna sin ställning för modern och
i en förödmjukande bön vädja till hennes
bistånd, det är skildringen af den gamla
fruns bisättning, då det är som vore den
myndiga och vördnadsbjudande döda ännu
med i följet efter sin egen kista, sättande
sin egen personliga stämpel på allt och
likasom öfvervakande att allt går riktigt
till. Och det är till slut slutsidorna, då
den gamla vissna Maja Wendel firar sin
ensamna högtidsdag med sina minnen och
i hvilka något af det finaste och starkaste,
som burit Gustaf af Geijerstams diktning,
för sista gången som till ett vackert afsked
når ett skönt och djupsinnigt uttryck:
» — — Hon ser sig själf och allt,
hvad hon genomlefvat, såsom vi blott i
lifvets sällsynta högtidsstunder förmå att
göra det. Om någon kommit och frågat
henne, hvarpå hon tänkte, skulle hon icke
kunnat svara. Där hon sitter, hör hon
vägguret knäppa i takt med sina egna
tankar, och hon tycker, att det är hennes
eget lif som mätes ut i de korta
sekunder, hvilkas ljud når henne. Det är sitt
eget mått af tid, hon känner, den
försvinnande bråkdel, som blifvit henne beskärd,
som skänkt henne lycka och sorg, danat
hennes öde, henne själf och allt hvad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
