Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen uppstyltning, aldrig brytes
objektivitetens öfverlägsenhet öfver ämnet af någon
sorts billig patos, om också ej heller af
någon af det äkta slag, som förmår lyfta
en skildring som denna upp på ett högre,
universellare plan än detta ämne själft
hänvisar den till. Här är verkligen en
berättelsekonst af en icke allt för alldaglig
halt, en behärskning af materialet af nästan
manligt kynne, som fördelaktigt särställer
förf. i gruppen af våra skrifvande damer.
Det finns episoder och scener af större
eller mindre betydelse, som i den distinkta
belysning, hvari de hållas fram, för
fantasien taga rent plastiska konturer af ibland
nästan påträngande vederhäftig skärpa.
Sådana äro nyårsbalen på herrgården bland
ungherrar och hafsigt klädda familjeflickor,
mellan hvilka den vackra
Stockholms-uppasserskan Agnes rör sig med sina brickor
som den enda värdiga af hela sällskapet,
och så Genas hemfärd tillbaka till
prästgården, där det betydelsefulla sker, de
enkla orden uttalas den sena nattimmen
vid lampan på arbetsbordet och hon, i gråt
af lycka och ond aning tillika, tätt intill
den man, hon älskar, får sin kärlek utsagd
och sitt ödes invigelse. Eller då Gena sitter
en skum skymning bredvid den gamle
hvithårige fiolmästaren Pazurik och känner
hans trötta händer smeka sig och hör hans
trötta ord om hennes ungdom och godhet.
Eller soaréen i det parisiska
konstnärsho-tellet med dess vimmel af människor och
nervösa rörlighet. Det är en stor mängd
olikartade människor som förf. framför,
och hon känner dem väl och förstår att
bara med några helt enkla ord eller någon
hvardaglig gest bringa oss dem nära.
Där är Sigfrid, prästen, en gestalt af
sällsynt nobelhet och höghet, en af dem, som
druckit ur kalken af en öfversinnlig
visshets mysterium, som icke blott tro, men
veta, och dock ingenting kunna förklara,
ingenting meddela af sin visshet åt den,
som själf icke känt undret, ensamma i sin
heliga värld, stängda inom sin egen cirkel
— där är Pazurik, hans antipod, den
desillusionerade store mannen, en åldrig David,
som söker sin Abisag att värma sitt frusna
hjärta hos — där är m:lle Zalo, koketten
med sin stora hvita vindthund, och Titti,
pianoflickan som spelar på café chantant,
och som så frimodigt tappert sliter sina
hundår. Alla träda de fram och skymta
förbi — det är Genas lifspanorama son
rullar upp sig, en kinematograffilm som
rör sig och darrar med sitt skuggverk af
figurer och händelser.
Men med allt detta är dock »Gena»
intet verkligt stort och tungt vägande
konstverk. Hvad den har att berätta är
ingenting betydelsefullt, ingenting som
syftar till mer, än själfva fabeln vet att
ge. Det är ett människoöde, som här
berättas, men ett människoöde icke
inord-nadt i något sammanhang, icke sedt i någon
adspekt af allmängiltighet och
nödvändighet. Det finns ingen större själens
resning i eller bakom dessa konflikter och
dessa individualiteters brytningar mot
hvarandra, ingenting af detta
tankeutmanande-och utblicksgifvande, som förlänar ett verk
som t. ex. Söderbergs »Gertrud» —med
hvars psykologi Genas på mer än ett sätt
har beröringspunkter — dess högtidliga
och ödsliga skönhet. Viljebestämdheten,
reagensen mot det tillfälliga och småsinta,
fattas flickebarnet Gena i betänklig grad
— detta sagdt utan någon slags
moraliserande hänsyftning —, och i sin opposition
mot Sigfrids öfverlägsna trosvisshet utgår
hon ur striden med sin naiva och
doktrinärt kortsynta privatåsikt om lifsfenomenen
som den afgjordt underlägsna. När man
läser boken, följer väl sida efter sida med
ett slags, konstnärligt sedt, rent
öfverty-gande konsekvens, upplefvelsernas
konstellationer forma sig efter oangripliga lagar.
Det hela hänger på ett förträffligt sätt
samman bit för bit, men då man nått
slutet, frågar man sig ovillkorligt hvad det
är som egentligen hänger samman. Det
är det personliga bakom orden med allt
hvad detta som förnämst innebär, hvilket
saknas.
Marika Stjernstedts bok tillhör dem,,
inför hvilka man mer klart än annars
förstår nödvändigheten för ett konstverks halt
af detta, det i djupare mening personligas
syntetiserande kraft. Ju rikare de rent
fackligt artistiska egenskaperna utveckla sig, ju
hetare det ögonblickligas spontanta lif
griper oss och tvingar oss lyssna, med dess
större missräkning konstatera vi den inre
tomheten, då den som här föreligger. Det
är icke nog med att vi i ett verk, såsom
man brukar säga, »känna igen» oss själfva,
att vi lockas till ett skratt eller till några,
hastigt bortblåsta tårar. Det vi skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
