Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit hennes. — — I detta nu är hon
fången i det, som människorna med ett
stort ord pläga kalla evigheten.
Blott ett ögonblick räcker denna
förtrollning. När hon reser sig upp, är hon
sig åter lik, sådan hvardagen format henne.
Hon är, hvad hon var, innan de tysta
rösterna från fordom förvandlade henne —
en gammal kvinna, mätt på lifvet,
längtande efter ro.»
Om Mathilda Roos’ En moders
dagbok yttrar sig ogärna en kritiker, som
själf står utanför den känslo- och
öfverty-gelsesfär, inom hvilken förf. har lefvat.
Inför denna varma och förtröstansfulla
visshet, all denna ömhjärtade medkänsla för
allt lidande lif, denna fromma tillit, dessa
troskyldiga tydningsförsök af många
tillvarons underliga frågor, afstår man helst
från att uttala det, som ligger en på tungan.
Något egentligt litterärt värde har boken
icke och gör väl knappast ens anspråk
därpå. Vissa af berättelserna, som »I
få-vitsko», »Själens längtan» och »Två systrar»
göra med sin ohöljdt tendensiösa syftning
och fullkomliga formlöshet intryck af att
i agitatoriskt syfte vara skrifna direkt för
någon nykterhets-, missions- eller
Hvita-bands-publikation. Det finnes dock ett
par andra, af hvilka man minnes några
goda uppslag. »Alabasterurnan»
kommer en i sin anläggning rent af att
tänka på någon tidig Strindbergs-novell,
och »En underlig historia» — skildringen
af den gamle prästen, som för sitt goda
hjärtas skull inte kan förmå sig att slå
ihjäl alla de glupska råttorna i sitt
ensamma hus och som till sist en kall
vinternatt, då skafferi och källare stå tomma,
själf blir föremål för de hungriga djurens
anfall — skulle af en lyckligare berättare,
som förstod att göra det otroliga troligt,
Selma Lagerlöf t. ex., kunna blifva en
skräckberättelse med en folksagas hela
hemskhet och spökstämning.
*
På en helt kort tid har Marika
Stjern-stedt-Cederströms Gena redan
utkommit i sin andra upplaga. Man förstår godt
dess popularitet. Att börja med åtnjuta
ju författarinnans böcker i stora kretsar
förmånen af ryktet att vara »så förfärligt
opassande», och hvad Strindberg nu för
många Herrans år sedan skref om »våra
idealisters» förkärlek för den sortens
litteratur torde ännu i dag ha sin giltighet,
kanske mer påtagligt än någonsin i dessa
den erotiska motreformationens kritiska
tider, då hvar och en nödvändigt måste
personligen öfvertyga sig om hur det »går
till». Men det är också förklarligt och
riktigt att hennes böcker, och nu närmast
»Gena» funnit en läsekrets äfven på andra
håll. »Gena» äger verkligen högst
betydliga artistiska egenskaper, som icke kunna
misskännas. Stilens jämna och
genomskinliga klarhet, karaktärsteckningens
uttrycksfullhet, logiken i ödens och
människors utveckling äro allt saker, som glädja
som inte allt för vanliga fåglar i vår prosa-
konsts nordiska skogar, lyriskt svärmiska
eller vresigt, kargt och marigt växta, som
de oftast äro.
»Gena» är berättelsen om kvinnan
med sin en gång gäckade, sedan aldrig
stillade, alltid mållösa kärleksdröm. Den
börjar långt borta i en ensam och fattig
skärgårdssocken i Roslagen, och det är
där som Gena, flickan med den dunkla
härstamningen, de omedvetna drifterna och
den oförstådda längtan efter ömhet och
efter att få skänka sig själf, återser den
man, som allt ifrån dagarna för flicktidens
sentimentala svärmeri behållit det okränkta
rummet i hennes hjärta. Och hvad han
en gång fått, kan aldrig sedan
beröfvas-honom. Han blir hennes öde, och sedan
omständigheterna, denna oöfverstigliga mur,
som reser sig mellan hennes sätt och hans
att se sitt och andras lif, för alltid stängt
vägen, på hvilken de skulle hitta hvarandra,
sedan hon som ett viljelöst blad förts bort
af vindarna genom meningslösa upplefvelser
och förbi främmande människor, oroliga,,
hjälpsökande som hon, då är det allt fort
han som behärskar hennes tankar och
deras chimäriska mål, och detta bref hon
till slut skrifver, strax förrän hon i ett
brutalt äfventyr går under — en
drunk-nandes sista rop mot land —, det är till
honom. Han är det bästa i henne, det
som aldrig blir helt förstådt, och dock
som i hennes blod tänder febern, som hon
skall förbrinna af.
Man måste beundra det sätt, ett lugnt,,
sansadt, enkelt sätt, hvarpå förf. berättar
denna historia. Där finnas inga öfverord^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0435.html
