Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ögonblick, då fadern höll på att utföra
en stor komposition, och hon mötes af
idel häftighet, så att hennes likaledes stolta
natur flammar upp. Så kommer Otto, den
son som öfvergifvit sin målarbana och
blifvit en duktig affärsman utan att fadern
fått kunskap om detta i hans ögon
föraktliga tilltag. Ottos behärskade väsen
drifver fadern till ursinne, och hans sista
försök att med sin titaniska musik
behärska sina barn får ett hastigt slut, då Helge
med en smäll slår sönder sin fiol. Han
är räddad. Han har funnit sig själf.
Men fadern känner, att han dock icke
kan lefva med hat och ensamhet omkring
sig, han är på gränsen att förlora äfven
sin hustru, då en förklaring kommer till
stånd mellan dem, som fördjupar deras
förhållande i hög grad. Den andra stora
förklaringen sker mellan fadern och Otto,
hvilken lyckas imponera på fadern bland
annat genom att omtala, hur han redan
börjat ordna de affärer, som Isabellas man
gifvit sig i kast med. Och det hela
slutar med ett slags kompromiss.
Dramat röjer en hög grad af
intellektuell rörlighet och en utpräglad själisk syn
på lifvet, som ofta nog fördjupas till en
mycket vacker och personlig åskådning om
människans fröjder och lidanden. Sonen
Otto synes vara den af figurerna, som står
författaren närmast. Och han formulerar
sina tankar på följande sätt i dramats slut:
Natthimlen har sin skönhet därigenom att
stjärnorna äro skilda från hvarandra och
genomstråla mörkret hvar för sig. Lifvet får också först
sijj fulla skönhet, då hvar människa blir en
strålande värld för sig. Hvad som lefver innerst i
ett hjärta, det vet ingen annan än den som
känner det slå — och i detta dunkel ligger tillvarons
yttersta värde doldt. Hvarje försök att helt nå en
människa, det må ske genom fadersmakt eller på
hvilket annat sätt som helst, är ett förnekande af
det oåtkomligas tillvaro, och det straffar sig själf:
Det skiljer människorna i stället för att närma
dem. Det högsta vi kunna göra dem vi älska är
att hjälpa dem i vårdandet af deras väsens
innersta hemlighet.
Men rent konstnärligt lider hela verket
af att dialogen oafbrutet rör sig med
dylika yttranden, hvarigenom personerna icke
framträda på ett lefvande sätt. Dramat
gör mest intryck af att vara en strid
mellan olika åskådningar och idéer, framförda
af en synnerligen tint bildad litterär
dilettant, hvars ord väga i vågskålen genom
sitt djup och sin nobless.
Tvänne dialoger äga icke samma
andliga räckvidd. Den första, »S. Rånnum
& Son», ger en inblick i sedvanlig
affärs-moral, men själfva konflikten hugges af i
förtid, och den unge adeptens samvetskval
försvinna hastigt nog. Den andra dialogen,
»Inför lifvet», är historien om en student,
som beröfvar sig lifvet, därför att han icke
är i stånd att ägna sig åt prästbanan, icke
i stånd att trotsa faderns myndiga vilja.
Emot honom står den lefnadsglade,
sorglöse studenten, en mycket verksam
kontrast, och öfver hufvud äro dessa båda
dialoger skrifna med ett betydligt mera
in-dividualiseradt lif än läsdramat. Äfven
deras uppgift är att visa en sida af den stora
kampen mellan tvenne generationer.
Ossian-Nilssons ungdomsdrama från
1897, Tiger huden, röjer för oss att den
sedan så himlastormande och krigiske lyrikern
äfven ägde,ett känsligt och romantiskt sinne,
som berusade sig af den indiska
sagodiktningens lotusdoft. Skådespelet är till att
börja med en litterär studie efter berömda
mönster, ty allt sedan det indiska dramat
Sakuntala mot slutet af 1700-talet
införlif-vades med europeisk diktning ha många
författare vandrat i dess spår. Men denna
särskilda form af drama, som på oss gör
ett intryck nästan af sagospel, har af
Os-sian-Nilsson handhafts med ungdomlig
kärlek och en verkligt lyrisk inspiration.
Hans hjälte är den unge Nala,
uppfostrad i dsjungelns ensamhet af Buddhas
präster, ovetande om att han är den
fursteättling, som skall störta den
muhammedanske inkräktaren från tronen. Slutligen
kommer ögonblicket för honom, då han
föres ut till lifvet och sultanen för att bota
denne från en farlig sjukdom, hvilket
lyckas. Men på samma gång har han själf
gripits af kärlek till prinsessan Dinarzade,
och ur denna besvarade känsla springer
hans lifs tragik fram. Ty tiden är inne
för en revolution mot de otrogne, Nala får
kunskap om sin börd, prinsessan tar i
för-tviflan öfver sakernas nya vändning lifvet
af sig, Nala mördar sultanen och besegrar
hans här.
Nala har med andra ord ställts i den
svåra kampen mellan sin unga kärlek och
sitt stora verk. Det senare vinner seger,
men till hvilket pris! I en sekund har af
den veke drömmaren blifvit en man,
förbittrad och vild, skoningslös mot fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
