Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Lidmans tvenne versdramer om
makt och vanmakt, Härskare, äga på det
hela taget samma förtjänster och fel som
hans lyrik, blott att den mera komplicerade
formen ger anledning till flera af den senare
sorten. Utrustad med lyrisk inspiration
och en synnerligen lätt formgifning
berusar han sig af sin egen vers’ välljud och
tumlar om med färgstarka ord, med
rullande rytmer och klangfulla rim, så att
slutligen formen döljer allt annat i sin
vida famn. Redan i lyriken kan denna
vers urarta till tomhet och lärdhet, men i
sina bästa stunder har Lidman dock
lyckats skapa ting darrande af en het
inspiration och ändå sammanträngda inom en
fast ram. Denna nya dramatik strandar
dock redan på formen. Lidman har
bemödat sig att gifva den största möjliga
omväxling genom att oafbrutet skjuta in
korta verslinjer. Men diktionen blir
härigenom sökt i stället för naturlig, och man
vill dock slutligen förnimma någon inre
mening med dessa rader om en och två
takter som t. ex. i följande verser:
Det är en son till en förskjuten mor, som svarar:
det vill jag säga dig — han vét som vi
din stämpling med den romerske legaten
att sälja vår stad och oss till träldom under Roma —
och städer byter du ej lika lätt
som drottningar.
Af största verkan blir Lidmans vers
ännu vid den lyriska monologen, där det
stundom lyckas honom att nå samma
högstämda prakt och skönhet som i den rena
lyriken. Men eljes glider denna vers, som
alltid sträfvar efter ett stolt patos, slutligen
förbi en som en monoton sång, och man
har rent ut sagdt svårt att följa med hans
personer och deras handlingar. Klart är
att formen återverkar på hela dramat.
Det första, Konungen i Syracusæ, har
tydligen en verklig dramatisk grundtanke
bakom sig, och hvem vet hvad däraf hade
blifvit, om Lidman gifvit sig till tåls några
år. Det gäller här kampen mellan fader
och son, mellan konung och kronprins, och
här och hvar lyckas det författaren att
skildra en verklig sammanstötning mellan
viljor och att gifva en sceniskt
verkningsfull, ofta sydländskt het situation. Hvad
som brister är ett starkt intellektuellt
innehåll och en lifserfarenhet, som förmår
att sätta sig in i det invecklade problemet.
Då och då lyckas Lidman som på slump
prägla en djupsinnig tanke, men eljes är
det förgäfves han anstränger sig med
konstlade antiteser — versen tager hand om
allt och stryker ut konturerna med sitt
o-afbrutna bildspråk.
Det andra dramat, Det döende
Venedig, synes vara undfånget i ett mindre
lyckligt ögonblick, och författaren har gått
till verket med alltför oklara
föreställningar om sitt ämne. Venedig har för
honom blifvit de traditionella
sammansvärjningarnas och mordens stad, och det är
omöjligt att ur detta virrvarr af svagt
tecknade personer leta sig fram till någon
bestämd handling, liksom den dramatiska
kompositionen saknar ryggrad. Ett
underverk att icke orätta personer stöta
samman i dessa dörrar, hvilka de utan
synbar anledning passera oaflåtligt! Man är
frestad att betrakta hela denna naiva
produkt som ett lätt retuscheradt
gymnasistarbete.
Paul Bjerres stora läsdrama, Ett hem
vid hafvet, skildrar kampen mellan
föräldrar och barn eller närmast fader och barn, då
moderns roll är af den mera passivt
medlande arten. Den faderlige representanten
Felix Francke är till yrket en genial
kompositör, till karaktären en utpräglad despot,
som med konstnärens naivitet fordrar den
absoluta hänsynen mot sig själf, på det att
hans konst måtte spira i den mest
fördelaktiga jordmånen. Han har fördenskull bosatt
sig på en eljes öde ö, där ingen kan hindra
honom i hans skapande. Men när dramat
begynner, ser det ut som stundade det till
oväder. Och det kommer. En hemlig
sammansvärjning synes ha ägt rum mellan
barnen som ändtligen skola ställa fadern
inför rätta, och slag i slag utveckla sig
dess olika faser. Där är först den veke
drömmaren Helge, som icke för sitt lif är
i stånd att utveckla sig och sin musik i
frihet, så länge faderns tryckande ande
ligger öfver honom, och som öfver hufvud
är danad af en sådan spröd lera, att han
icke kan fatta något som helst beslut
öfver sitt öde. Han har redan i
moderlif-vet försvurit sin vilja åt fadern, och det
är förgäfves han ställer till scener, hvilka
rifva upp honom själf mest. Till ön
kommer nu den gifta dottern Isabella med en
bön, om fadern vill hjälpa hennes make ur
synnerligen graverande ekonomiska
svårigheter. Men Isabella har råkat komma i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
