Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvinnorna, och denne Alland har en viss
likhet med förföraren från »Fru Marianne»
utan att uppnå dennes intelligens. Ja,
enbart löjlig blir han, när han i sin sublima
själfbeundran tröstar Louise med följande
replik:
Men barn — så kalla din stolthet till hjälp 1
Kom ihåg — du blir ej ens den sista 1
Gent emot den veka Louise är den
utmärkt tecknade Erna af det slags kvinnor,
som förmå öfverlefva skilsmässan från en
man och i stället växa i sitt arbete, ehuru
hon innerst inne djupt sörjer sin olycka.
Med en del strykningar skulle dramat nog
förmå att intressera äfven från scenen.
De bedröfliga händelserna på andra
sidan Östersjön ha lockat en för oss
svenskar välbekant författare att skrifva ett
drama. Det må dock genast sägas, att
Juhani Ahos Domen till grundmotivet på
ett alltför påfallande sätt erinrar om Tor
’Hedbergs Johan Ulfstjerna. Aho skildrar
tiden under Bobrikoffs spira. Såväl hans
som andra namn äro nämligen helt och
hållet utsatta, ett förfarande som synes
rycka dikten betänkligt nära verkligheten.
Det är något annat, när Schiller diktar om
Wallenstein — ty det var så länge sedan.
Under denna tid har en finsk patriot
blifvit förvisad till utlandet, men föredragit
att låta domen gå i full verkställighet,
hvilket inbragt den redan sjuke mannen
deportation till Sibirien. Där aflider han
också fullt logiskt, och nu gäller det för
hans maka att föra honom till hans stad
och att där få begrafva honom.
Guvernören därstädes är emellertid ingen annan
än den dödes broder, Edvard Lindh.
Denne har djupt ogillat broderns beteende,
ty hans sträfvande är att med
uppbjudande af alla lagliga medel hålla både
reaktionen och revolutionen stången, hvilket
gör honom i hög grad misstänkt af
patrioterna. Efter en del parlamenteringar ser
han sig nödsakad afslå anhållan om
be-grafningen, då han befarar oroligheter.
Häröfver blir den döda broderns
utomordentligt osympatiska hustru än mera bitter,
en känsla som meddelar sig till hennes
tydligen revolutionärt sinnade söner. I
familjen har fadern stått som en patriotisk
idol, men olyckligtvis anländer nu till
guvernören en nådeansökan från brodern,
författad strax före dennes död, hvilken vi-
sar sig ha varit själfmord. Utan att veta
något om denna sista förkrossande nyhet
har en af sönerna begärt audiens och
härunder skjutit guvernören. Underrättad om
faderns nådeansökan skjuter den unge
mördaren sig själf.
Men onekligen var det för en tid
tillräckligt med Ulfstjernas politiska mord.
Här var också motiveringen mycket
allsidigare: Unge Lindhs mord är en spontan
handling utan mening. Det är därför
knappast den dramatiska anläggningen,
väsentligen handlande om en död man,
som intresserar oss i detta verk. Greppet
att låta ett bref komma i elfte timmen
och lösa knuten är heller icke riktigt
lyckligt. Dessutom äro replikerna för
omständliga och resonerande och sakna i
regel den dramatiska lidelsens allegro. Ur
den synpunkten var Mikael Lybeck i
»Ödlan» långt öfverlägsen, om också något af
karaktären i Ahos stycke kan ha gått
för-loradt vid öfversättningen.
Det fängslande är däremot själfva
karaktärsteckningen och den tidsbild, som
träder fram för oss från dessa pinsamma
dagar. Framför allt är Edvard Lindhs
gestalt af öfvertygande verkan, och han blir
verkligt tragisk genom sin gränslöst svåra
mellanställning, då författaren visar oss, att
han blott med den största möda spelar
den roll han anar vara den klokaste. Utan
tvifvel är den också klokast, och själfva
mordet blir därför egentligen ett skott i
luften.
Om Axel Klinckowströms sorgespel i
fem akter och en prolog, Olof Trätälja,
är icke mycket att säga. Det är så
regelrätt gjordt som gärna är möjligt, men saknar
fullständigt ett personligt särmärke eller
något annat tecken till att det är ett
diktverk framsprunget af en inre nödvändighet
och kunde lika väl vara skrifvet af någon
annan person än den säkerligen mycket
skicklige filosofie doktorn och baronen
Axel Klinckowström. Det är med andra
ord idealet af ett akademiskt verk i
gammal god bemärkelse och som sådant har
det erhållit sin välförtjänta utmärkelse.
Såväl Ullmans som Siwertz’ bidrag till
den inhemska dramatiken äro snarast att
betrakta som litterära försök af författare,
hvilka förut gjort sig bemärkta på andra
områden — och med större framgång.
Gustaf Ullmans skådespel I kappa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
